V.V. Järner: Fackeltåget

För att fira Borgå 675 är höstens tema i bokcirkeln vår hemstad. Vi läste V. V. Järners arbetarskildring Fackeltåget som utkom 1978 och innehållsmässigt spänner över tiden från inbördeskriget till 1970-talet. Boken är en småstadsskildring där alla som bott i Borgå under den tiden kan känna igen såväl gator och byggnader som enskilda butiker och mer eller mindre excentriska Borgåbor. Boken börjar och slutar med att en guide i 90-årsåldern med patos föreläser för en grupp turister om lokala storheter, så som Eugen Schauman och nationalskalden.

Klassaspekten är ständigt närvarande. Huvudpersonen Celius Winter kommer från fattiga förhållanden och kommer hela livet att gå och bära på en känsla av utanförskap. Ett genomgående tema är den skam han känner för föräldrarna, hemmet, fattigdomen, i vuxen ålder till och med för läraryrket – han var ju bara folkskollärare. Bokens titel syftar på festligheterna kring Runebergsdagen och den Runebergskult som levde starkt i Borgå. Trots att Celius Winter deltar i festligheterna genom att bland annat spela självaste Runeberg får han aldrig någon inbjudan till kvällsfesten i Runebergs hem.

De i bokcirkeln som vuxit upp i Borgå kunde konstatera att det åtminstone på landsbygden utanför staden rådde starka gränser mellan barn ur olika samhällsklasser och att de som bodde i tjänstemannahusen inte lekte med barnen i arbetarlängorna.

Bokcirkeldeltagarna var starkt delade i åsikterna om boken. I synnerhet berättarperspektivet kändes förbryllande. Är det Celius själv eller hans barndomsvän Ebbe som talar? Strömmen av minnen och tankar som registreras direkt utan en berättare upplevdes för en del av läsarna som jobbig. Å andra sidan är det säkert just så här det skulle låta om vi tecknade ner våra tankar utan någon redigering. Det mustiga språket med för tiden och miljön typiska uttryck var å andra sidan en källa till förtjusta igenkännanden. Håna (med kort å), kraba, schagga, sakutiralla och jekutiralla väckte minnen från förr.

-Helena

foto: boksampo.fi

Toivo Pekkanen: I fabrikens skugga

Hurdant var livet i Finland för 100 år sen, då vi äntligen fick den självständighet vi strävat efter? Det fick vi i bokcirkeln bekanta oss med när vi läste Toivo Pekkanens verk I fabrikens skugga. Boken som kom ut 1932 såldes under kort tid i tre upplagor och fick strålande recensioner. En tid präglad av bitterhet och fanatism då känslorna svallade höga så väl till vänster som till höger utkom en bok som saknade alla drag av fanatism och där man tvärtom strävade till inre utveckling och balans.

Boken inleds med att rödgardisten, arbetaren Mikko Oino återvänder från fångläger. Han är så svag och har levat på så ynklig föda att kroppen inte klarar av den lilla fläskbit hustrun tillreder.

Samuel, 14 år, blir familjens försörjare. Han hade haft goda betyg i folkskolan, nu blir han verkstadsarbetare. Boken skildrar främst den fattiga delen av befolkningen. Ett undantag är de välgörare som har skaffat plats åt småsyskonen på barnhem och inte förstår att familjen kan tacka nej i allt sitt elände. Men Samuel och modern jobbar långa dagar för att kunna hålla ihop familjen.

Detta vuxenblivande i alltför tidig ålder har sitt pris. De forna kamraterna är ännu barn, medan Samuel är man. De jämnåriga i verkstaden är främst intresserade av att slå dank. Samuel lånar böcker på biblioteket och sköter de yngre syskonen på kvällarna. Han är annorlunda och blir därför mobbad på arbetsplatsen och mycket ensam.

Familjen sjunker ännu djupare ekonomiskt o socialt. Från att ha varit en fattig proletärfamilj har de nu blivit en familj av trasproletärer. De som ännu deltog i pappans begravning umgås inte med dem mera. Fattigdomen idealiseras inte i boken, den förädlar inte, den är ett kargt faktum.  Något som bokcirkeldeltagarna upplevde som hjärtskärande var hur lillasystern tillbringade dagarna ensam hemma eftersom hon saknade kläder att ta på sig till skolan och hur den märkligaste händelsen på hela dagen kunde vara att hon genom fönstret betraktar hur en kråka slår sig ner på gårdsbyggnaden.

Den sociala bakgrunden i boken bestäms av inbördeskriget och uppkomsten av det industriella samhället. Under inbördeskriget hade fabrikens ingenjörer stridit mot sina egna arbetare, nu behövdes dessa för att få arbetet att rulla. Tudelningen får ge vika för strävan efter ekonomisk nytta. Inom de enskilda klasserna strider man om pengar och social ställning. Denna strävan upplevs av huvudpersonen som egoistisk.

Samuel är klassmedveten men självständigt tänkande. Politiken och idéerna överskuggar aldrig det mänskliga. Han funderar på om det varit rätt av fadern att bära det röda bandet och geväret?

Ensamheten på fritiden är ett minne blott då han blir vän med Emil och Frans som också gillar att läsa och diskutera. Senare emigrerar Emil emellertid till Amerika och Samuel och Frans lyckas inte upprätthålla den gamla gemenskapen.

Boken upplevdes av bokcirkeldeltagarna som en produkt av sin tid och som delvis förlegad. Huvudpersonens bitterhet och negativa inställning till människor som han tyckte inte hade något själsligt djup kändes ställvis irriterande. Boken hade emellertid också tidlösa och till och med moderna drag. Samuels utanförskap är tidlös medan hans upplevelse av att alla strävar efter ekonomisk nytta och hans avstående från detta för egen del kunde vara taget ur en roman skriven i dag. Samuels stora intresse för naturen kändes också modern.

-Helena

Bild: Boksampo.fi

Anna Bondestam: Vägen till staden

Bokcirkelns tema under våren 2015 är ”Bortglömda damer i magasinet – kvinnliga finlandssvenska författare”. Vi inledde med att för bokcirkeln plocka fram Anna Bondestams bok Vägen till staden ur magasinet. Anna Bondestam föddes i ett arbetarhem i Jakobstad 1907 och flyttade till Helsingfors för att studera vid Helsingfors universitet. Hon stannade i Helsingfors i nästan 50 år, för att sedan återvända till Jakobstad, där hon dog 1995.

Anna Bondestam debuterade 1936 med boken Panik i Rölleby. Vägen till staden utkom 1957.

Vägen till staden utspelar sig i Österbotten på 1890-talet. Fattigdom och elände driver människor från landsbygden att söka sin lycka i staden (Jakobstad). Vi får följa med hur Mia, som rymmer hemifrån för att komma ifrån hungern och en våldsam far, lyckas få tjänst i en rik familj och klarar sig riktigt hyfsat. Samtidigt går det betydligt sämre för Kallträsk-Ida, som kommer till staden för att hitta sin man. Mannen visar sig vara försvunnen och Ida blir tvungen att sälja sin ko. Då kopengarna är slut, blir fattigdomen outhärdlig och Ida återvänder hem, men avlider efter en tid. Barnen Sackris och Stina auktioneras ut till lägst bjudande. Gripande människoöden i en inte alltför avlägsen gången tid.

Alla i bokcirkeln hade haft stor behållning av boken. Den var lätt att läsa, men väckte ändå tankar och känslor. Anna Bondestam beskriver både det vackra och misären på ett målande sätt, man kan nästan känna trädens sus och lukten av smuts eller gödsel. Boken fick en fortsättning i Stadens bröd, som utkom 1960. Flera av deltagarna blev sugna på att läsa också den boken, för att få veta hur det gick för de olika personerna som tog sig till staden.

Pia Heikkilä har år 2013 skrivit biografin Anna Bondestam: det röda Svenskfinlands röst. Bokcirkeln bekantade sig också med citat och bilder ur biografin.

Alla i bokcirkeln var överens om att det var mycket trevligt att bekanta sig med denna bortglömda(?) dam!

-Catharina

Bild: Boksampo.fi