Laura Restrepo: För många hjältar

Temat för bokcirkeln i höst är sydamerikanska författare. Först i turen stod colombianskan Laura Restrepo och hennes roman För många hjältar (2012). Boken handlar om Lorenza som tillsammans med sin artonårige son Mateo reser till Argentina för att försöka få kontakt med Mateos far Ramón som de inte träffat på 16 år. Som unga var Lorenza och Ramón med i den underjordiska motståndsrörelsen i Argentina. De hade täcknamn, hemliga möten och levde i ständig fara för att bli gripna. När det politiska läget förändrades, flyttade de till Lorenzas hemland Colombia. När det som förenat dem, den politiska kampen och den ständiga faran, var över fanns det inget som band dem samman. Förhållandet gick i kras och Mateo växte upp med bara ena föräldern. Nu vill han veta mera om sin far. Var han en hjälte, en beundransvärd rebell eller en tragisk figur? Och varför har han inte sökt upp sin son under alla dessa år?

Romanen rör sig på tre tidsplan samtidigt. Vi har nutid, då Lorenza och Mateo reser till Buenos Aires för att leta efter Ramón. I det förflutna återupplever vi dels den mörka episoden då Mateo blev bortförd av Ramón och Lorenza inte visste var deras lilla son befann sig, dels återberättas Lorenzas och Ramóns kärlekshistoria och första tid tillsammans.

Snart efter separationen tar Ramón sonen på något som ska vara en veckoslutsutflykt. Innan veckoslutet är över skickar han ett brev där han berättar att han tagit sonen för gott. Som läsare vet vi att sonen återlämnades men vi vet inte hur. Det här är det egentliga spänningsmomentet i boken. Trots att den behandlar farlig underjordisk verksamhet under politisk diktatur är det detta familjedrama som för handlingen framåt. När vi äntligen i slutet av boken kommer till upplösningen av kidnappningsdramat fångar boken sin läsare på ett helt annat sätt än i beskrivningen av både nutid och politisk verksamhet.

Bokcirkelns deltagare hade väntat sig en bok om i första hand den politiska kampen och blev förvånade över att det var familjerelationerna som stod i fokus. De flesta upplevde också berättarstilen som alltför konstaterande och lakonisk för att man skulle fångas av den och bli intresserad. Författaren tillämpar den stil hon beskriver i boken på sidan 230, där journalisten Lorenza inser hur hon ska skriva det här kapitlet av sin historia: Utan hjältar, utan adjektiv, utan slagord. I ett dämpat tonläge. Utan att gå djupare inpå händelserna, för att i stället återge på sin höjd deras ekon…

Förhållandet mellan modern och sonen var utförligt analyserat medan man inte riktigt fick något grepp om Ramón. Lorenza får, som så många andra föräldrar, inse att hennes erfarenheter helt tycks sakna relevans för den egna sonen.

I en kommentar i bokens inledning förklarar översättaren hur han kommit till beslutet att översätta argentinsk spanska med danska i motsats till den colombianska spanskan, som motsvarar standardspanskan, som talas av Lorenza och Mateo. Det kändes för läsarna som en alltför drastisk lösning som tog uppmärksamheten från själva innehållet.

De flesta i bokcirkeln kunde konstatera att de har stora luckor i kunskaperna om Sydamerika och att höstens böcker förhoppningsvis fyller dem till en del. För många hjältar rörde sig ändå mestadels på det personliga planet så hoppet ställs till följande böcker!

-Helena

Foto: Boksampo.fi

Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari

Teman som kommer upp i boken är mångkulturalism, sökandet efter den egna identiten, kulturella och samhälleliga förväntningar. Boken är skriven 2005 och utspelar sig någorlunda i nuet.

Boken handlar om familjen Irandoust som har invandrat från Iran till Sverige och nu bor i Malmö. Familjen består av mamma Panthea Rastegar, pappa Amir Irandoust, dottern Bahar och sonen Shervin.

Panthea har arbetat som kärnfysiker i Iran och Amir som poet, bokförläggare och lärare på universitet. Nu befinner de sig i ett nytt främmande land där deras tidigare utbildningar och erfarenheter inte spelar någon som helst roll. De behärskar inte språket och kulturen som de nu befinner sig och måste ofta be barnen som hjälp för att klara sig i olika sammanhang.

Bahar är den som främst får komma till tals i boken, men läsaren möter även livet från resten av familjen synvinklar samt från några av deras närmaste krets. Bahar var 10 år när familjen flyttade till Sverige och har anpassat sig bra. Hon verkar uppleva sig och uppföra sig som vilken annan som helst ungdom i dagens Sverige. En viss kulturell identitets sökning förekommer hos henne, men det beror nästa på att alla ”svenskar” vägra uppfatta henne och andra invandare som svensk utan påtvingar dem ett slags halvidentitet. Detta kommer speciellt bra fram i tv-intervjun som Bahar tvings ställ upp på. Citat från sidorna 237-238,

” >> Du har vuxit upp i Sverige och börjat skolan här. Vad tycker du om Sverige?<<
>> De e väl okej.<<
>> Okej. Känner du dig svensk?<<
>> Spelar det nån roll?<<
>> Ursäkta?<<
>> Spelar det nån roll va jag känner maj som?>>
>> Men det är väl klart att det är viktigt hur du känner.<< En klar och tydligen varningssignal. Stackars tjej. Utanförskapet hade ärrat henne. Hon hade tappat förtroendet för samhället.
>> De känns inte som att de spelar nån roll. Om du hade sett maj som svensk hade du aldrig gjort de här programmet. Eller hur?<<
>> Är det för att du känner dig utanför som du säger så och reagerar så starkt?<<
>> Utanför vadå? Asså, jag menar de spelar ingen roll om jag känner maj svenska eller utländsk. Ni har ju redan bestämt er att jag inte e svensk. Du ser ju att jag inte e de. Så de e väl skitsamma va jag känner maj som. Förstår du?<<

Bahar har en pojkvän, Markus, vars mamma, Pernilla, är mycket ivrig på allt mångkulturellt och försöker bl.a. tillgodose sitt behov genom Bahar. Pernilla vill ha med Bahar i olika invandrartematiska evenemang, men Bahar vägrar delta. Hon vill ses som en person, inte som en representant för invandrare. Markus farfar, Bertil, är en gammaldags man med rasistiska åsikter och idéer. Trots hans idéer och attityder är osympatiska, så har Bakhatari lyckats beskriva även honom på ett medmänskligt sätt.

De äldre invandrarna har problem med att hitta sig tillrätta i det nya landet och kulturen, medan de unga kämpar för att hitta sin plats med kraven och förväntningarna från både det gamla landet och det nya.

Boken är till en del skrivet på talspråk och det kan göra läsningen svår för läsaren ifall man inte är van vid detta. Det förekommer även ord och uttryck på främmande språk, som inte får någon översättning och kan vara till förtret för den som inte behärskar språken. Behandlingen av karaktärerna kan kännas ganska ytlig och alla blir inte så levande för läsaren.  Det finns ingen klar signal när tiden ändras i boken. Boken sträcker sig över flera år och ibland är det först när man är mitt i ett kapitel som man kan märka att det mitt i allt har gått flera år framåt sedan förra kapitlet.

Trots detta är boken väl värd att läsas. Den tar upp många aktuella teman och tankar som berör vårt samhälle idag. Hur ska vi bemöta folk från andra kulturer som nu blir en del av oss? När slutar de vara ”invandrare”? Tvingar vi in dem i den rollen med vår strävan att vara mångkulturella och hela tiden lyfta fram deras ursprung? Hur skulle det vara att lämna allt det gamla och bekanta och sedan inse att allt det som gjort en till den man är i det gamla hemlandet är helt värdelöst nu?

Boken lyfter fram tankar och idéer som är värda att begrunda och rekommenderas varmt.

-Tove

kalla

Bild: Boksampo.fi

Célestine Vaite: I kloka kvinnors sällskap

Célestine Hitiura Vaite föddes på Tahiti 1966 och växte upp under fattiga förhållanden som dotter till en ensamförsörjande kvinna. I barndomen var hon omgiven av traditionell berättarkonst. Den franska litteraturen blev hon bekant med efter att ha fått stipendium till en förnäm flickskola i huvudstaden Papeete.

Materena, huvudpersonen i Célestine Vaites böcker, föddes vid köksbordet när Vaite väntade sitt tredje barn. Hon hade flyttat till Australien med sin australiensiske man och kände sig sjuk av hemlängtan. Hon började skriva på sitt nya språk, engelska. Hon skrev novellen ”The electricity man”.

Berättelsen hämtade hon från sin barndom i det tätt befolkade bostadsområdet nära flygplatsen på Tahiti. Hennes mamma var ensamstående fyrabarnsmor i ett hus där blommorna och växtligheten, precis som i övriga grannskapet, fick dölja hål och blessyrer. När elräkningen varit obetald för länge kom elverksmannen och stängde av. Modern brukade gömma sig bakom en av sina färgglada gardiner. – Jag sa till henne att hon skulle skälla i stället men hon skämdes. När jag skrev återupprättade jag min mamma, jag lät henne bråka.

Vaites första bok, Breadfruit, (inte översatt till svenska) handlar liksom novellen om kvinnan Materena, som försörjer sig som städerska, men har en stark stolthet och resolut handlingskraft som ger hennes tillvaro flyt trots fattigdomen. Hon är gift, i motsats till förebilden Célestes mor, men betraktar välvilligt män som mer eller mindre opålitliga barn. Boken har rönt stor uppskattning, och vann på Tahiti Prix Litteraire des Etudiants. Efterföljaren I kloka kvinnors sällskap har blivit nominerad för det brittiska litterära priset Orange Prize. Trilogins tredje del heter Tiare.

”I kloka kvinnors sällskap”, bokcirkelns aprilbok, är alltså den andra romanen om Materena, städerskan som gör allt för att hennes dotter ska få en utbildning. Hon investerar i ett dyrt uppslagsverk och låter barnen slippa hushållsarbete så länge de läser i stället. Om de är vetgiriga får de kakor. Det är en berättelse som på många sätt ligger nära Célestine Vaite själv. – Materena är delvis min mamma, delvis jag själv, det känns som om jag känner henne utan och innan.

Bokcirkelns deltagare hade speciellt fäst sig vid mansbilden i boken. Männen är ansvarslösa och lata. Man hade gärna läst någon annan bok av en tahitier för att få jämförelsestoff. Är det verkligen så här det går till? Tyvärr är det tunnsått med tahitiska författare, Vaite rekommenderar Chantal Spitz (på engelska finns Island of Shattered Dreams) och Flora Devatine, båda kvinnliga tahitier och författare som skriver på franska.

Även om könsrollerna känns främmande för en nutida finländsk läsare, är de råd kvinnorna i boken för vidare till följande generation förvånansvärt okonventionella, så som ”Gift dig inte förrän du har åtminstone ett barn med din man. Barn är den svåraste prövningen i ett pars liv.” Väldigt humoristiskt kändes rådet att man för att bli av med oönskade gäster utan att såra dem ska sopa runt fötterna på dem. Tröskeln att bli sårad kanske är högre på Tahiti än i Finland. Föreställ er reaktionen hos finländska gäster om värdinnan kom dragande med dammsugaren…

Tidsanvändningen i boken var något som vi också fäste oss vid. Materena hade en massa ”kusiner” och varje gång hon stötte på dem skulle det utbytas artighetsfraser och nyheter. Ibland undrade man hur hon överhuvudtaget hann med annat när varje butiksbesök och andra ärenden drog ut på tiden på grund av alla kusinsamtal. Även i övrigt har man få hemligheter och ingen lämnas ensam med sina problem.

En ordlista i slutet av boken med förklaring på de franska och andra främmande orden som förekom hade varit önskvärd.

-Helena

vaite

Bild: Boksampo.fi

 

Gaile Parkin: Mrs Angels tårtbageri

I februari bekantade sig bokcirkeln med mrs Angel Tungarazas tårtbageri Rwandas huvudstad Kigali. Mrs Angel och hennes man Pius är hemma från Tanzania, men bor nu i Kigali för att Pius har en tidsbunden anställning som konsult vi universitet. Mrs Angel har ett litet tårtbageri i lägenheten där de bor. Parets två barn, dottern Vinas och sonen Joseph är båda döda och Angel och Pius tar hand om de fem barnbarnen. Eftersom man behöver en tårta till alla livets stora ögonblick har Angel en jämn ström av kunder. Och eftersom Angel är ”professionell” är allting som diskuteras i samband med tårtbeställningar konfidentiellt. Därför är det många av kunderna som berättar om sina liv för Angel, ofta över en kopp te och en cupcake. Efter det görs tårtbeställningen på ett flerspråkigt formulär som Angel utformat.

Det finns många som vill sitta och prata en stund med Angel. Det kommer en strid ström av både tårtbeställningar, berättelser och livsöden till hennes lilla tårtbageri. Händelserna utspelar sig kring millenieskiftet, ca sex år efter folkmordet i Rwanda år 1994. Det finns alltså en hel del att berätta. Vi får ta del av berättelser om ”viruset”, folkmordet, prostitution, gatubarn och mycket annat. Allvarliga, ofta sorgliga berättelser. Men boken genomsyras också av framtidstro, en vilja till att bygga upp och försonas. Och visst finns här en hel del humor och dråpliga historier också!

Alla deltagarna i bokcirkeln mindes händelserna i Rwanda på 1990-talet. Alla visste naturligtvis att Rwanda ligger i Afrika, men många medgav att de inte genast skulle ha klarat av att peka ut var i Afrika landet ligger. De flesta hade kollat i kartboken och vi inledde dessutom bokcirkeln med att se var landet, huvudstaden och andra platser som nämns i boken ligger. Alla var överens om att det är mycket berikande att läsa om andra kulturer och levnadssätt. Samtidigt upptäcker man att människor ändå funderar på samma saker överallt i världen, tampas med samma livsfrågor.

Alla deltagarna tyckte bra om boken Mrs Angels tårtbageri. Här vimlar visserligen av människor som kommer och går i tårtbageriet och det är inte alltid särskilt lätt att hålla reda på alla personerna. När vi pratade om de olika personerna var det ofta någon som utbrast ”aj jo, hon fanns ju också med!” Trots det stora persongalleriet och de ibland svåra ämnen som behandlades upplevdes boken ändå som i grunden mycket positiv. Medan vi diskuterade drack vi naturligtvis te eller kaffe med cupcakes!

Vi fick den här gången också besök av Yle Östnyland, som gjorde ett inslag om Bokcirkeln. Inslaget hittar du här: http://svenska.yle.fi/artikel/2016/03/03/bokcirkeln-i-borga-oppnar-nya-varldar

-Catharina

parkin

Bild: Boksampo.fi