Salinger, J. D.: Räddaren i nöden

Till vårens sista bokcirkelträff med förbjudna böcker hade vi läst klassikern och kultromanen Räddaren i nöden. Boken utgavs ursprungligen 1951 och har lästs av generationer av ungdomar sedan dess. I USA uppfattades den som kontroversiell på grund av sitt språk som ansågs olämpligt och för att den behandlar ämnen som prostitution, sexualitet och minderårigas alkoholkonsumtion. På 1980-talet var boken samtidigt landets oftast censurerade bok och samtidigt den som näst oftast användes i undervisningen i de offentliga skolorna. Också i Finland har den funnits på många skolelevers boklistor.

Boken är skriven som en lång monolog och suger lätt med sig läsaren. Den handlar om en 17-årig yngling, Holden Caulfield, som just blivit relegerad från den internatskola han går på. Efter en händelserik kväll där han bland annat får veta att hans rumskamrat ska träffa en flicka, Jane, som Holden själv hyser starka känslor för, beslutar sig Holden för att lämna skolan genast. För att inte behöva vara hemma då föräldrarna får meddelandet från skolan tar han i stället in på hotell i New York och tillbringar de närmaste dagarna med att besöka nattklubbar och biografer, träffa personer som han inte egentligen gillar och drömma om Jane. Mycket av Holdens tankar kretsar kring sexualitet men som så ofta i den åldern är det mer prat än praktik. Rastlösheten och humörsvängningarna tyder på att han i dagens läge skulle få en bokstavsdiagnos.

Holden har upplevt en stor sorg i sitt unga liv. Hans bror Allie har dött i leukemi och Holden bär omkring på broderns gamla baseballhandske. Lillasystern Phoebe står honom mycket nära och också annars då han träffar på barn visar han sin mjuka sida. Hans starkaste aversion gäller hycklare av alla de slag. Både jämnåriga och vuxna upplever han ofta som falska medan barn har kvar sin oskuldsfullhet.

Själva bokens titel på engelska kommer från en missförstådd rad i en dikt av Robert Burns. Holden tror att texten lyder ”if a body catch a body coming through the rye”. Med detta som utgångspunkt föreställer han sig att han står i ett rågfält vid ett stup och fångar upp barn som hamnar för nära kanten. Det ska vara hans uppgift i livet. Därav den engelska titeln Catcher in the rye som på svenska blivit Räddaren i nöden.

I bokcirkeln diskuterade vi mycket de olika översättningarna av boken. En del av oss hade läst Hammars översättning från 1950-talet medan andra hade läst Östergrens översättning från 80-talet, som dessutom finns i en av Östergren själv reviderad version. Vi hade alltså tillgång till tre olika språkversioner. Ursprungstextens 50-talsslang och för tiden ganska grova språk hade i den första svenska översättningen dämpats en aning medan 80-talsupplagan gjorts ännu grövre än förlagan. Vissa formuleringar fick oss att dra på smilbanden.

Det var roligt att avsluta våren med en bok som alla hade gillat!

-Helena0_8190765874317170921

bild: boksampo.fi

Mainokset

Bandi: Anklagelsen

Till den andra träffen med temat förbjudna böcker läste bokcirkeldeltagarna boken Anklagelsen, som på pärmen har undertiteln Förbjudna berättelser från Nordkorea. Boken innehåller sju berättelser, som alla beskriver vanliga människors liv i ett minst sagt ovanligt samhälle.

Anklagelsen är en av de nyare böcker bokcirkeln har bekantat sig med, den gavs ut år 2014 och den svenska översättningen kom 2017. Man vet inte vem pseudonymen Bandi (som betyder Eldfluga) är. Manuskriptet till boken har smugglats ut ur Nordkorea av Bandis släkting. Bandi själv lever kvar i Nordkorea. Detta gör boken unik, aldrig tidigare har någon som fortfarande befinner sig inne i landet Nordkorea skildrat livsvillkoren där. Detta har naturligtvis också gett upphov till spekulationer om manuskriptets äkthet. I den svenska översättningen, utgiven av Natur & Kultur, säger förlaget ändå i efterordet: ”Vår slutsats är följande: trots att vi inte utom allt tvivel kan gå i god för författarens identitet och/eller manusets äkthet, tror vi att det som skildras i dessa berättelser är sant.”

Också i bokcirkeln diskuterade vi bokens tillblivelse. Ofta då det är fråga om sk. ögonvittnesskildringar, förekommer det spekulationer om huruvida det som skildras är ”sant” eller inte. Deltagarna var ändå benägna att tro på det som skildras i Anklagelsen. Och deltagarna var djupt skakade. Av att en familj blir deporterad för att de har gardiner som skiljer sig från de andra gardinerna i samma hus. Av att en man nekas besöka sin döende mor. Av att en familj anses vara fientlig mot Partiet för att en anfader av misstag tog död på en låda risplantor. Av att ingen går säker, angivare finns överallt. Och dessutom finns bl.a. grannskapsövervakare, kvarterets partiombud, distriktets partiombud, jidowon (funktionär med ansvar för politisk skolning och lojalitet) och Bowibu, den nationella säkerhetstjänsten.

Texten upplevdes som lätt att läsa, berättelserna flyter på kronologiskt, antalet personer är överskådligt (även om de koreanska namnen vållar visst huvudbry). Däremot var texten tung till sitt innehåll. För en del deltagare var Anklagelsen den första bok de läst om Nordkorea, medan några hade bekantat sig också med andra skildringar av det isolerade landet. Beskrivningarna av människornas liv berörde oss alla.

Vinterolympiaden i Pyeongchang i Sydkorea, och all den publicitet som också Nordkorea fått i det sammanhanget, gjorde att boken kändes speciellt aktuell. Detta var ändå ett helt omedvetet sammanträffande, som glatt överraskade den av idrott måttligt intresserade bokcirkeldragaren!

-Catharina

bandi

bild: Förlaget Natur & Kultur

Emmi Itäranta: Minnet av vatten

Minnet av vatten (Teemestarin kirja) handlar om 17-åriga Noria Kaitio som i bokens början går i lära hos sin far för att bli temästare.

Boken utspelar sig någon gång i framtiden och det har skett stor klimatologiska och geografiska förändring under de senaste århundradena. Havsvattnet har stigit och tagit över en stor del av markområdena och samtidigt råder det stor brist på färskvatten. Det vatten som finns behärskas och ransoneras hårt av staten Nya Qian som har tagit över hela Europa. Vattenransonering och lagen upprätthålls med hårda militära medel.

Som temästare har Norias familj kunskap om en dold källa som förser dem och tehuset med färskt källvatten. Nu har militären fått misstankar om källans existens och gör allt vad de kan för att hitta den. Vi möter olika personer i Norias omgivning och ser hur de påverkar hennes liv och de val hon gör.

Bokens språk är vackert och översättningen mycket välgjord. Författaren lämnar mycket i texten öppet och låter t.ex. läsaren själv dra sina slutsatser om vad som har hänt för att världen nu är i det skick den är. Boken går framåt i långsam takt och det är ganska skönt att läsa en sådan berättelse emellanåt.

Detta finns egenheter i bokens röda tråd, men det är ingenting som man som läsaren fäster någon större vikt på. Berättelsen dra läsaren med sig av bara farten och man vill läsa vidare.

Bokcirkeln rekommenderar boken varmt.

-Toveminnet av vatten                                                        Bild: Boksampo.fi

 

Nadine Gordimer: Julys folk

Temat för vårens bokcirkel är förbjudna böcker. Till den första träffen hade vi läst Nadine Gordimers Julys folk (utkom på engelska 1981, svenska 1982) som varit förbjuden i två repriser, först bannlystes den av apartheid-regimen men senare när maktfördelningen förändras ansågs den intressant nog vara både rasistisk och nedlåtande.

Vi får ingen mjuklandning eller introduktion till händelseförloppet i boken. Ett inbördeskrig har brutit ut i Sydafrika och vi befinner oss några år framåt i tiden. Familjen Smales har inte flytt fältet, som så många andra vita utan undkommer striderna genom att följa med sin svarte tjänare July till hans hemby i bushen. När boken börjar har de redan installerats i Julys mors lerhydda, som är inredd med en järnsäng för föräldrarna och bilsäten för barnen. Golvet är trampad jord och gödsel, taket av halm och framför dörröppningen hänger säckväv. Kontrasten till det gamla livet är enorm.

I stamsamhället förskjuts alla perspektiv. Några referensramar finns inte längre. Familjen Smales mister den privilegierade ställning som de vant sig vid, medan den tidigare så undergivne July får ny myndighet och makt bland de sina. Samspelet mellan huvudpersonerna förändras, alla söker sin plats i den nya situationen. Det är på mannen i familjen, arkitekten Bam Smales, förändringen märks bäst. I Johannesburg var han som vit sydafrikan en man med politisk och social status, en man att räkna med. Satt ur sitt sammanhang i bushen, har han förlorat sin sociala funktion som familjeförsörjare, make och far. Bam och hustrun Maureen har slutat tänka på varandra som makar. Barnen tyr sig snart till July och hans folk. De börjar snart lära sig språket och härmar de andra barnens sätt att vara och röra sig. Man kan kanske tycka att barnens anpassning till den nya vardagen går förvånansvärt smärtfritt.

Bokcirkeldeltagarna upplevde att personskildringen i boken var väldigt ytlig och att man inte fick någon egentlig uppfattning om personerna. Samtidigt kan detta ha varit ett medvetet grepp av författaren. Familjen Smales förstår ju inte vad byborna säger och kan därför inte få någon djupare uppfattning om dem. Läsaren får känna sig lika utanför som den vithyade familjen. Samtidigt är familjemedlemmarna själva förvirrade i sina nya roller och i sitt fullständiga beroende av Julys välvilja och lojalitet.

Språket kännetecknas av långa meningar och många inflikade parenteser. Det kunde kännas lite jobbigt att läsa. I en recension skriven av en person född i Afrika kan man läsa att Gordimers språk, åtminstone på engelska, har naturlig afrikansk rytm.

Lika tvärt som boken började, slutar den med att Maureen springer mot en helikopter som landar i bushen. Hon vet inte mot vem hon springer, kommer hon att möta svarta eller vita, vänner eller fiender. Läsaren lämnas i ovisshet om hur det går för Maureen och resten av familjen.

I bokcirkeln diskuterade vi hur tidlösa bokens teman är. Man kan se paralleller till de förändrade maktstrukturerna i den situation invandrare ofta hamnar, där mannen mister sin tidigare naturliga auktoritet. En annan aktuell fråga är det utanförskap bristen på språkkunskaper för med sig. Julys folk gav inte som berättelse upphov till starka känslor men den ledde till intressanta diskussioner i bokcirkeln.

-Helena Julys folk

Bild: Boksampo.fi

 

Tommi Kinnunen: Där vägarna möts

Höstens andra bok i bokcirkeln var skriven av en debutant och dessutom Finlandiaprisnominerad, Tommi Kinnunens Där vägarna möts.

Kinnunen har i en intervju talat om sin fiktion som ett svar på den finska riksdagsdebatten om samkönade äktenskap. Han upprördes av ett uttalande från en sannfinländare som såg samkönade äktenskap som en skymf mot de finska krigsveteranerna. ”Alla deltog i kriget, det var inte så att de homosexuella stannade hemma. Jag tänkte att nu måste jag skriva om en krigshjälte som är bög.”

”Där vägarna möts” är ett vägskäl i en liten by i norra Finland. Till den här byn anländer 1895 en nyutbildad barnmorska, Maria, som inte är rädd för att gå sina egna vägar. Hon får kämpa för att vinna respekt inför den gamla tidens jordemödrar och konservativa uppfattningar kring barn och barnafödande men hennes styrka och skicklighet i yrket ger respekt och samhällsställning. Hon föder en dotter utan att vara gift, och också dottern Lahja kommer att föda ett barn utanför äktenskapet.

Romanens barnmorska är inspirerad av författarens pappas mormor, den första riktiga barnmorskan i Tommi Kinnunens uppväxtstad Kuusamo, och av de många historierna om hennes liv. Perspektivet i boken är först barnmorskans, sedan i tur och ordning dottern Lahjas, dennas svärdotter Kaarinas och till sist Onnis. Onni är gift med Lahja men bringar inte den lycka i hennes liv som hon drömt om. Förgäves får hon knacka på hans dörr om nätterna och in i det sista försöker hon tiga om hans hemliga dubbelliv. Svärdottern Kaarina bränner upp det bevis i form av ett brev hon hittar på vinden så hennes man Johannes inte behöver få veta sanningen om sin far.

Berättargreppet föll inte alla bokcirkeldeltagare i smaken. Man hade velat få följa samma personer längre in i handlingen och gillade inte att perspektivet byttes. Inte heller hoppandet mellan olika tidsskeden föll i god jord. Andra gillade däremot författarens metod att vara sparsam med förklaringar och bakgrunder och att personerna hamnar i olika situationer men att beskrivningen avbryts innan läsaren hunnit se följderna. Via de olika perspektiven och berättelserna som överlappar varandra har man när man nått slutet av boken en helhetsbild av familjens historia. Men mycket lämnas osagt, precis som kutymen är hos familjen som beskrivs.

Kännetecknande för debutverk brukar vara att de skildrar författarens utveckling. I det här fallet koncentrerar sig verket däremot på hur dåliga vi under generationernas lopp varit att stå ut med annorlundaskap. Olikhet är skamligt och ska till vilket pris som helst gömmas och tigas ihjäl. Inte heller bekymmer överlag diskuterades, man delade inte bördan med sina närmaste. Priset är ensamhet.

Bokcirkeldeltagarna tyckte att bokens händelser var för jobbiga, det hände just ingenting positivt. Här fanns ingenting av den framtidsoptimism som präglades åtminstone södra Finland under 50- och 60-talen. Efter evakueringen fick folket återvända till nedbrända byar och starta från noll. Krigets hemskheter präglade livet ännu länge. Vi får följa med Finlands utveckling; under fyrtiotalet byggs byn upp ur brandruinerna, under femtiotalet bygger familjen ett sommarhus, sextiotalet gör entré med kylskåp, TV och lego-byggsatser. Parallellt får vi möta en stundtals omänskligt hård social kontroll i den lilla byn och ett glädjelöst gudstjänstliv med fruktan för de eviga straffen.

Förundran väckte författarens förmåga att beskriva kvinnoliv så bra. Men de mest sympatiska personerna i boken är ändå män – Onni och hans son Johannes.

-Helena

Bild: Boksampo.fi

Toivo Pekkanen: I fabrikens skugga

Hurdant var livet i Finland för 100 år sen, då vi äntligen fick den självständighet vi strävat efter? Det fick vi i bokcirkeln bekanta oss med när vi läste Toivo Pekkanens verk I fabrikens skugga. Boken som kom ut 1932 såldes under kort tid i tre upplagor och fick strålande recensioner. En tid präglad av bitterhet och fanatism då känslorna svallade höga så väl till vänster som till höger utkom en bok som saknade alla drag av fanatism och där man tvärtom strävade till inre utveckling och balans.

Boken inleds med att rödgardisten, arbetaren Mikko Oino återvänder från fångläger. Han är så svag och har levat på så ynklig föda att kroppen inte klarar av den lilla fläskbit hustrun tillreder.

Samuel, 14 år, blir familjens försörjare. Han hade haft goda betyg i folkskolan, nu blir han verkstadsarbetare. Boken skildrar främst den fattiga delen av befolkningen. Ett undantag är de välgörare som har skaffat plats åt småsyskonen på barnhem och inte förstår att familjen kan tacka nej i allt sitt elände. Men Samuel och modern jobbar långa dagar för att kunna hålla ihop familjen.

Detta vuxenblivande i alltför tidig ålder har sitt pris. De forna kamraterna är ännu barn, medan Samuel är man. De jämnåriga i verkstaden är främst intresserade av att slå dank. Samuel lånar böcker på biblioteket och sköter de yngre syskonen på kvällarna. Han är annorlunda och blir därför mobbad på arbetsplatsen och mycket ensam.

Familjen sjunker ännu djupare ekonomiskt o socialt. Från att ha varit en fattig proletärfamilj har de nu blivit en familj av trasproletärer. De som ännu deltog i pappans begravning umgås inte med dem mera. Fattigdomen idealiseras inte i boken, den förädlar inte, den är ett kargt faktum.  Något som bokcirkeldeltagarna upplevde som hjärtskärande var hur lillasystern tillbringade dagarna ensam hemma eftersom hon saknade kläder att ta på sig till skolan och hur den märkligaste händelsen på hela dagen kunde vara att hon genom fönstret betraktar hur en kråka slår sig ner på gårdsbyggnaden.

Den sociala bakgrunden i boken bestäms av inbördeskriget och uppkomsten av det industriella samhället. Under inbördeskriget hade fabrikens ingenjörer stridit mot sina egna arbetare, nu behövdes dessa för att få arbetet att rulla. Tudelningen får ge vika för strävan efter ekonomisk nytta. Inom de enskilda klasserna strider man om pengar och social ställning. Denna strävan upplevs av huvudpersonen som egoistisk.

Samuel är klassmedveten men självständigt tänkande. Politiken och idéerna överskuggar aldrig det mänskliga. Han funderar på om det varit rätt av fadern att bära det röda bandet och geväret?

Ensamheten på fritiden är ett minne blott då han blir vän med Emil och Frans som också gillar att läsa och diskutera. Senare emigrerar Emil emellertid till Amerika och Samuel och Frans lyckas inte upprätthålla den gamla gemenskapen.

Boken upplevdes av bokcirkeldeltagarna som en produkt av sin tid och som delvis förlegad. Huvudpersonens bitterhet och negativa inställning till människor som han tyckte inte hade något själsligt djup kändes ställvis irriterande. Boken hade emellertid också tidlösa och till och med moderna drag. Samuels utanförskap är tidlös medan hans upplevelse av att alla strävar efter ekonomisk nytta och hans avstående från detta för egen del kunde vara taget ur en roman skriven i dag. Samuels stora intresse för naturen kändes också modern.

-Helena

Bild: Boksampo.fi

Anja Snellman: Hudens tid

Till sin första träff i år har den svenska bokcirkeln läst Hudens tid av Anja Snellman (Anja Kauranen).  Boken Ihon aika, som den heter på finska, är skriven 1993 och översatt till svenska 1999. Boken har filmatiserats och även satts upp på teater.

Boken handlar i korthet om en mamma som ligger döende på långvården och hennes ena dotter som kommer och besöker och tar hand om henne.  Berättelsen är främst ur dotterns perspektiv men det finns kapitel där det är mammans ungdom kommer till tals. Dottern får vid mammans död redan på att hon har en äldre bortadopterad syster och det sätter i gång ett sökande i mammans förflutna och hur mamman blev den person hon blev. Sökandet tar sig formen av både sökande i den verkliga världen och dotterns egna spekulationer. Ämnen som behandlas är livet, sexualitet, döendet och döden, familjeförhållanden, alkoholmissbruk, misshandel och skam.

Berättelsen uppbyggd så att man aldrig får reda personernas namn, inte heller vet vem det är som talar i vilket kapitel eller stycke. Detta kan vara mycket förvirrande eftersom man ibland har läst nästan hela kapitlet till slut innan man vet vem det egentligen är som talar.

Boken är välskriven med ett beskrivande språk och det är en mycket bra översättning. Språket förmår väl att förmedla tankar och stämningar. Boken baserar sig till en del på författarens egen släkthistoria, vilket lägger till en dimension i läsningen.

Boken rekommenderas av damerna i bokcirkeln!

-Tove

Hudens tid & temugg

Foto: Tove Selkälä