Muriel Barbery: Smaken

Boken utspelar sig i Paris i samma fastighet som författarens följande och mera kända verk Igelkottens elegans. Där ligger Pierre Arthens för döden. Han är en av världens mest kända och tyranniska gastronomikritiker, en man med de känsligaste tänkbara smaklökar, men fullständigt okänslig för allt annat. I korta kapitel möter vi hans närmaste familjemedlemmar: den kuvade och ständigt bedragna hustrun, de oälskade barnen och barnbarnen. Vi får veta hur känslokallt han förhåller sig till dem och hur de känner gentemot honom. Dessutom möter vi älskarinnor, tiggare som dagligen mött honom på gatan, krögare som fruktat honom, aspirerande gastronomer som haft honom som sin mentor och till och med en staty i hans arbetsrum får komma till tals.

Den ende Pierre Arthens egentligen har ett innerligt förhållande till är familjens katt. Alla övriga levande varelser runtomkring honom är honom fullständigt likgiltiga, även dessa hans sista dygn.

Han ligger och försöker komma underfund med vilken specifik smak han en gång upplevt och aldrig glömt. I jakten på denna smak presenteras en minneskavalkad där den ena läckerheten läggs framför den andra i en aldrig sinande ström. Vi kommer närmare och närmare och i slutkapitlet får vi veta vad läckergommen varit ute efter.

Bokcirkeldeltagarna var rörande eniga om att huvudpersonen i boken är en synnerligen osympatisk person. Det hade varit intressant att få veta vem författaren haft som förebild och varför hon valt att skriva om en sådan person. Samtidigt berömde de flesta det vackra måleriska språket som gjorde läsningen till en njutning trots den otrevliga huvudpersonen. Ett par deltagare tyckte ändå att författaren (eller snarare översättaren) använt onödigt många främmande ord. Andra igen tyckte det var fint med ett rikt språk. Man kunde känna såväl smaker som dofter under läsningen. Vi kunde också konstatera att man inte behöver skriva flera hundra sidor för att åstadkomma en bra bok.

Boken väckte deltagarnas matminnen till liv, alla hade någon smak som höjde sig över de övriga.

Smaken är Barberys debutbok och blev en succé litteraturhösten 2000. Den tilldelades Prix du meilleur livre de litterature gourmande år 2000 och Prix Bacchus/Bsn år 2001.

Muriel Barbery är fransyska född 1969 i Casablanca, Marocko. Hon är författare och lärare i filosofi. Hon är har också skrivit boksuccén Igelkottens elegans och Alvernas liv.

Helena

Foto: boksampo.fi

Laura Restrepo: För många hjältar

Temat för bokcirkeln i höst är sydamerikanska författare. Först i turen stod colombianskan Laura Restrepo och hennes roman För många hjältar (2012). Boken handlar om Lorenza som tillsammans med sin artonårige son Mateo reser till Argentina för att försöka få kontakt med Mateos far Ramón som de inte träffat på 16 år. Som unga var Lorenza och Ramón med i den underjordiska motståndsrörelsen i Argentina. De hade täcknamn, hemliga möten och levde i ständig fara för att bli gripna. När det politiska läget förändrades, flyttade de till Lorenzas hemland Colombia. När det som förenat dem, den politiska kampen och den ständiga faran, var över fanns det inget som band dem samman. Förhållandet gick i kras och Mateo växte upp med bara ena föräldern. Nu vill han veta mera om sin far. Var han en hjälte, en beundransvärd rebell eller en tragisk figur? Och varför har han inte sökt upp sin son under alla dessa år?

Romanen rör sig på tre tidsplan samtidigt. Vi har nutid, då Lorenza och Mateo reser till Buenos Aires för att leta efter Ramón. I det förflutna återupplever vi dels den mörka episoden då Mateo blev bortförd av Ramón och Lorenza inte visste var deras lilla son befann sig, dels återberättas Lorenzas och Ramóns kärlekshistoria och första tid tillsammans.

Snart efter separationen tar Ramón sonen på något som ska vara en veckoslutsutflykt. Innan veckoslutet är över skickar han ett brev där han berättar att han tagit sonen för gott. Som läsare vet vi att sonen återlämnades men vi vet inte hur. Det här är det egentliga spänningsmomentet i boken. Trots att den behandlar farlig underjordisk verksamhet under politisk diktatur är det detta familjedrama som för handlingen framåt. När vi äntligen i slutet av boken kommer till upplösningen av kidnappningsdramat fångar boken sin läsare på ett helt annat sätt än i beskrivningen av både nutid och politisk verksamhet.

Bokcirkelns deltagare hade väntat sig en bok om i första hand den politiska kampen och blev förvånade över att det var familjerelationerna som stod i fokus. De flesta upplevde också berättarstilen som alltför konstaterande och lakonisk för att man skulle fångas av den och bli intresserad. Författaren tillämpar den stil hon beskriver i boken på sidan 230, där journalisten Lorenza inser hur hon ska skriva det här kapitlet av sin historia: Utan hjältar, utan adjektiv, utan slagord. I ett dämpat tonläge. Utan att gå djupare inpå händelserna, för att i stället återge på sin höjd deras ekon…

Förhållandet mellan modern och sonen var utförligt analyserat medan man inte riktigt fick något grepp om Ramón. Lorenza får, som så många andra föräldrar, inse att hennes erfarenheter helt tycks sakna relevans för den egna sonen.

I en kommentar i bokens inledning förklarar översättaren hur han kommit till beslutet att översätta argentinsk spanska med danska i motsats till den colombianska spanskan, som motsvarar standardspanskan, som talas av Lorenza och Mateo. Det kändes för läsarna som en alltför drastisk lösning som tog uppmärksamheten från själva innehållet.

De flesta i bokcirkeln kunde konstatera att de har stora luckor i kunskaperna om Sydamerika och att höstens böcker förhoppningsvis fyller dem till en del. För många hjältar rörde sig ändå mestadels på det personliga planet så hoppet ställs till följande böcker!

-Helena

Foto: Boksampo.fi

Susan Vreeland: Artemisias passion

Lämpligt på jämställdhetsdagen och Minna Canth-dagen behandlade bokcirkeln en annan stark kvinna, Artemisia Gentileschi (1593 – 1653). Hon var en framstående konstnär och exceptionell genom att som kvinna kunna försörja sig på sin konst. Moderslös vid 12-årsålder växte hon upp med sin far, konstnären Orazio Gentileschi, och undervisades i målarkonst från ung ålder. En tragisk händelse i ungdomen kom att prägla resten av hennes liv. Konstnären Agostino Tassi, vän till fadern och ombedd att lära Artemisia perspektivmålning, våldtog henne i hennes eget hem. Brottet fördes till domstol och rättegångsprotokollen finns bevarade.

Enligt romanen var orsaken till att brottet fördes till domstol att Tassi dessutom stulit målningar av Orazio Gentileschi. När Artemisia insåg att fadern i första hand ville få tillbaka den konst Agostino stulit av honom och att våldtäkten var en bisak, kände hon sig sviken. Artemisia blev torterad och förödmjukad under den sju månader långa rättegången och hennes rykte i Rom var förstört. Hon gick med på ett arrangerat äktenskap med en målare från Florens. I Florens blev hon som första kvinna invald i konstakademin. Senare skilde hon sig från sin man och verkade i bland annat Genua och Neapel.

Av hennes konst är det motivet med Judit och Holofernes som får mest uppmärksamhet i romanen. Artemisia Gentileschi gjorde många versioner av denna, den första redan under rättegången. Motivet har sin bakgrund i en berättelse i Gamla testamentet. Änkan Judit räddade sitt folk genom att mörda Holofernes som ledde ockupationsmaktens armé. Hon låtsades villig att bli hans älskarinna och söp honom full för att sen halshugga honom. Tidigare målningar av samma motiv, gjorda av män, visar Judit efter dådet, Artemisia visar henne i själva mordögonblicket. Bokcirkeln såg en kort presentation av målningen på Youtube och kunde konstatera att Judit och hennes tjänstekvinna avbildats med uppkavlade ärmar och att scenen var blodig och realistisk.
Den skam och förnedring Artemisia upplevt påverkade vilka motiv hon valde att måla och hur hon tolkade dem.

Bokcirkeldeltagarna hade alla trivts i bokens sällskap. En aning skrämmande var hur väl boken passar in i dagens diskussionsklimat. Skam och förödmjukelse har varit centrala teman under metoo-kampanjen. Också förringandet av något skapat av en kvinna passar bra in här. I romanen blir Artemisia invald i konstakademin före sin man, det tar hårt på hans självförtroende.

Boken fängslade läsarna, beskrivningen av den fina konsten och arkitekturen var levande och känslorna universella. Å andra sidan skyggade man inte för den vardagligare sidan av livet, i synnerhet lukterna som spreds i stadsmiljö och ibland gjorde det svårt att andas, kunde nästan kännas.

Boken kan rekommenderas för alla läsare intresserade av konst och kvinnohistoria. Susan Joyce Vreeland (20 januari 1946 – 23 augusti 2017) var en amerikansk författare. Flera av hennes böcker handlar om förhållandet mellan konst och fiktion.

-Helena

foto: boksampo.fi

Aldous Huxley: Du sköna nya värld

Den svenska bokcirkeln hade våren 2018 temat förbjudna böcker och sist i turen var Du sköna nya värld av Aldous Huxley. Boken börjar långsamt med en beskrivning av fabriken där barnen tillverkas och några av personerna som arbetar där. Detta ger läsaren en bild av hur bokens samhälle är uppbyggt och fungerar. Boken är en dystopi med drag av science fiction.

Berättelsen handlar om hur ideal samhället ser ut och fungerar, men också om vad som behöver göras eller avstås ifrån för att detta ideala samhälle ska fungera. Som det framkommer i boken så blir de personer som inte passar in i samhället förvisade till någon ö där samhället är annorlunda än det de kommer ifrån. Endast personer som passar in och inte ifrågasätter hur livet och samhället fungerar får ha sin plats i denna nya sköna värld.

För att medborgarna ska hållas lugna och lyckliga indoktrineras de ändå från början i hur de ska vara lyckliga i den egna klassen och se ner på de andra samtidigt som det betonas att alla människor och kast har en funktion.  De tar även drogen, soma, för att hållas glada och lugna. Detta är en helt vanlig del av dagsrutinen.

I boken finns en del sådan idéer som först upplevdes som konstiga och lite Sciene fiction, som att barnen odlas på flaska som babyn. Men hur stor skillnad är det egentligen mellan den idén och t.ex. provrörsbefruktningen, kloningen av fåret Dolly och motsvarande som helt tiden utvecklas i vårt samhälle.  Olika sorters hjärntvätt och indoktrinering förkommer hela tiden, det kan vara fråga om diktaturer eller ståndpunkt kring något viss ämne, ta t.ex. abort eller vaccin. I alla tider har människan indoktrinerats i olika tankesätt och den som går emot den rådande inställningen blir utstött ur gruppen.

I dagens läge uppfattade deltagarna i bokcirkeln inte boken som speciellt skandalös, men förstår att det var annorlunda på den tiden då boken utkom. Boken kom ut på svenska redan 1932, samma år som den utkom, men på finska först 1944.

Boken förbjöds i Irland 1932 på grund av språket och att den uppfattades som antifamilj och- religion. Den har även varit förbjuden i Indien och olika stater i Förenta staterna.

Boken har filmatiserats i olika omgångar och även satts upp som radioteater av BBC på 2010-talet.

Uppfattningen och tankarna om boken delade denna gång bokcirkeldeltagarna. En del skulle rekommendera, andra inte. Men det är en bok som har sin plats i vår bok- och kulturhistoria. Det är inte ovanligt med citat och blinkningar till boken, så redan därför kan det vara intressant att bekanta sig med den.

-ToveHuxley

foto: boksampo.fi

Tode Emil : Gränsland

Emil Tode är pseudonym för Tõnu Õnnepalu

Õnnepalus stora genombrott efter tre poesiböcker, debutromanen Gränsland, utkom på estniska 1993 och översattes till svenska 1995. Det är fråga om 1990-talets mest översatta estniska bok, som också belönats med Baltiska rådets litterära pris.

Boken är skriven som korta bekännelsebrev till någon vid namn Angelo. Vi förstår att huvudpersonen har ett brott att bekänna men han förirrar sig alltid i annat – minnen från barndomen i en fattig öststat och observationer av hur hans landsmän beter sig i ett öppet Europa, närmare bestämt Paris, där berättaren befinner sig. Han är där för att översätta fransk poesi till sitt eget språk, men det lyckas inte. Språken är för olika. Han har haft en äldre, förmögen älskare, som han talar föraktfullt om. Ett starkt tema är utanförskapet, dels det geografiska och politiska, dels det sexuella. Boken bärs inte upp av intrigen, i stället av det vackra språket, av fantasier och idéer.

I bokcirkeln var vi överens om att språket var vackert och att man märker att författaren börjat som poet. I övrigt var vi alla mer eller mindre konfunderade. Huvudpersonen var vidrig och obehaglig. Vi funderade på om hans förhållande med den förmögna fransmannen skulle uppfattas som en parallell till de forna fattiga öststaternas förhållande till det öppna och rika väst.

Hade vi läst den tjugo år tidigare, då det politiska läget var ett annat och också homosexualitet var mera tabubelagt, hade vi kanske sett större förtjänster i den. Den fragmentariska berättarstilen och en massa osäkerhetsmoment – kunde man lita på berättaren, hur hängde saker och ting ihop, vad var egentligen sant?- gjorde att man som läsare hakade upp sig på dessa frågor i stället för att strunta i dem och njuta av det målande, poetiska språket.

Än en gång kunde vi konstaterade att vi läst en bok som vi utan bokcirkeln inte skulle ha läst…

-Helena

Tode

foto: biblioteket

Salinger, J. D.: Räddaren i nöden

Till vårens sista bokcirkelträff med förbjudna böcker hade vi läst klassikern och kultromanen Räddaren i nöden. Boken utgavs ursprungligen 1951 och har lästs av generationer av ungdomar sedan dess. I USA uppfattades den som kontroversiell på grund av sitt språk som ansågs olämpligt och för att den behandlar ämnen som prostitution, sexualitet och minderårigas alkoholkonsumtion. På 1980-talet var boken samtidigt landets oftast censurerade bok och samtidigt den som näst oftast användes i undervisningen i de offentliga skolorna. Också i Finland har den funnits på många skolelevers boklistor.

Boken är skriven som en lång monolog och suger lätt med sig läsaren. Den handlar om en 17-årig yngling, Holden Caulfield, som just blivit relegerad från den internatskola han går på. Efter en händelserik kväll där han bland annat får veta att hans rumskamrat ska träffa en flicka, Jane, som Holden själv hyser starka känslor för, beslutar sig Holden för att lämna skolan genast. För att inte behöva vara hemma då föräldrarna får meddelandet från skolan tar han i stället in på hotell i New York och tillbringar de närmaste dagarna med att besöka nattklubbar och biografer, träffa personer som han inte egentligen gillar och drömma om Jane. Mycket av Holdens tankar kretsar kring sexualitet men som så ofta i den åldern är det mer prat än praktik. Rastlösheten och humörsvängningarna tyder på att han i dagens läge skulle få en bokstavsdiagnos.

Holden har upplevt en stor sorg i sitt unga liv. Hans bror Allie har dött i leukemi och Holden bär omkring på broderns gamla baseballhandske. Lillasystern Phoebe står honom mycket nära och också annars då han träffar på barn visar han sin mjuka sida. Hans starkaste aversion gäller hycklare av alla de slag. Både jämnåriga och vuxna upplever han ofta som falska medan barn har kvar sin oskuldsfullhet.

Själva bokens titel på engelska kommer från en missförstådd rad i en dikt av Robert Burns. Holden tror att texten lyder ”if a body catch a body coming through the rye”. Med detta som utgångspunkt föreställer han sig att han står i ett rågfält vid ett stup och fångar upp barn som hamnar för nära kanten. Det ska vara hans uppgift i livet. Därav den engelska titeln Catcher in the rye som på svenska blivit Räddaren i nöden.

I bokcirkeln diskuterade vi mycket de olika översättningarna av boken. En del av oss hade läst Hammars översättning från 1950-talet medan andra hade läst Östergrens översättning från 80-talet, som dessutom finns i en av Östergren själv reviderad version. Vi hade alltså tillgång till tre olika språkversioner. Ursprungstextens 50-talsslang och för tiden ganska grova språk hade i den första svenska översättningen dämpats en aning medan 80-talsupplagan gjorts ännu grövre än förlagan. Vissa formuleringar fick oss att dra på smilbanden.

Det var roligt att avsluta våren med en bok som alla hade gillat!

-Helena0_8190765874317170921

bild: boksampo.fi

Bandi: Anklagelsen

Till den andra träffen med temat förbjudna böcker läste bokcirkeldeltagarna boken Anklagelsen, som på pärmen har undertiteln Förbjudna berättelser från Nordkorea. Boken innehåller sju berättelser, som alla beskriver vanliga människors liv i ett minst sagt ovanligt samhälle.

Anklagelsen är en av de nyare böcker bokcirkeln har bekantat sig med, den gavs ut år 2014 och den svenska översättningen kom 2017. Man vet inte vem pseudonymen Bandi (som betyder Eldfluga) är. Manuskriptet till boken har smugglats ut ur Nordkorea av Bandis släkting. Bandi själv lever kvar i Nordkorea. Detta gör boken unik, aldrig tidigare har någon som fortfarande befinner sig inne i landet Nordkorea skildrat livsvillkoren där. Detta har naturligtvis också gett upphov till spekulationer om manuskriptets äkthet. I den svenska översättningen, utgiven av Natur & Kultur, säger förlaget ändå i efterordet: ”Vår slutsats är följande: trots att vi inte utom allt tvivel kan gå i god för författarens identitet och/eller manusets äkthet, tror vi att det som skildras i dessa berättelser är sant.”

Också i bokcirkeln diskuterade vi bokens tillblivelse. Ofta då det är fråga om sk. ögonvittnesskildringar, förekommer det spekulationer om huruvida det som skildras är ”sant” eller inte. Deltagarna var ändå benägna att tro på det som skildras i Anklagelsen. Och deltagarna var djupt skakade. Av att en familj blir deporterad för att de har gardiner som skiljer sig från de andra gardinerna i samma hus. Av att en man nekas besöka sin döende mor. Av att en familj anses vara fientlig mot Partiet för att en anfader av misstag tog död på en låda risplantor. Av att ingen går säker, angivare finns överallt. Och dessutom finns bl.a. grannskapsövervakare, kvarterets partiombud, distriktets partiombud, jidowon (funktionär med ansvar för politisk skolning och lojalitet) och Bowibu, den nationella säkerhetstjänsten.

Texten upplevdes som lätt att läsa, berättelserna flyter på kronologiskt, antalet personer är överskådligt (även om de koreanska namnen vållar visst huvudbry). Däremot var texten tung till sitt innehåll. För en del deltagare var Anklagelsen den första bok de läst om Nordkorea, medan några hade bekantat sig också med andra skildringar av det isolerade landet. Beskrivningarna av människornas liv berörde oss alla.

Vinterolympiaden i Pyeongchang i Sydkorea, och all den publicitet som också Nordkorea fått i det sammanhanget, gjorde att boken kändes speciellt aktuell. Detta var ändå ett helt omedvetet sammanträffande, som glatt överraskade den av idrott måttligt intresserade bokcirkeldragaren!

-Catharina

bandi

bild: Förlaget Natur & Kultur