Sayaka Murata: Hur mår fröken Furukura

Första bokcirkelboken för våren 2023 var Hur mår fröken Furukura av Sayaka Murata och inleder därmed vårens tema som är Japan.

Sayaka Murata är en välkänd japanska författare som har vunnit många priser. Hur mår fröken Furukura har översatts till över 30 olika språk och sålts i över en miljon exemplar bara i Japan.

Bokens huvudperson är Keiko Furukura. En kvinna på 36 år som bor i en storstad och arbetar deltid i en närbutik. Hon trivs med sitt arbetar och den struktur och ordning som råder där. Som läsare får vi i början av boken ta del av några glimtar från Keikos bakgrund. Redan som barn har hon märkt att hon inte tänker och fungerar som alla “vanliga” människor och detta ställer till med besvär emellanåt. Efterhand som hon växer lär hon sig själv att passa in “det normala”, inte för väsen av sig och att hon mår bäst i situationer där hon får regler för hur hon ska uppföra sig och agera.

Trots att hon försöker anpassa sig till omgivningens krav och förväntningar, så ses hon ändå som en udda filur. De största orsakerna till detta att hon inte har ett förhållande, är gift och har barn samt att hon fortfarande bara arbetar deltid i en närbutik. Så kan ju livet inte vara för en mogen kvinna.  

Hennes eget liv och tankar snurrar kring livet och arbetet i närbutiken och hur det ger henne en plats i samhället och mening med livet som hon kan hantera. I ett skede börjar en man, Shiraha också arbeta i butiken. Han är en ganska osympatisk karriär och passar inte heller in det som förväntas. Dock på ett annat sätt än Keiko. Han har höga förväntningar på vad världen är skyldig honom och agerar utgående från den synvinkeln. Omständigheter leder till att Shiraha föreslår och flyttar in hos Keiko med bl.a. motiveringen att om hon bor tillsammans med en man, så slutar alla tjata på hennes status som singel kvinna. Det stämmer visserligen att omgivningen ser på henne som mera normal i och med att hon kan visa upp att hon är i ett stabilt förhållande, men inte är hon själv lyckligare för det.

Bokens övergripande tema kan sägas vara att hitta sig själv och sin plats i samhället på sina egna villkor och inte på dem som omgivningen ställer.

Bokcirkeln rekommenderar boken.

-Tove

Foto: boksampo.fi

Ulla-Lena Lundberg: När barometern stod på Karl Öberg och andra hörspel

Höst 2022, första träffen, 6 september

Boken för terminens första träff skulle uppfylla två kriterier. Den skulle den anknyta till höstens tema Åland, som vi valt med anledning av Ålands 100 årsjubileum, och den skulle vara skriven av Ulla-Lena Lundberg. Det senare därför att vi denna höst ville prova att knyta ihop bokcirkelns läsning med våra författarbesök. 13.9 var Ulla-Lena Lundberg på besök på biblioteket och berättade om sin nyutkomna bok Lyser och lågar.

Att hitta en bok av Ulla-Lena Lundberg som handlar om Åland är inte svårt. Att hitta en bok av Ulla-Lena Lundberg som ingen av deltagarna tidigare har läst är förmodligen nära nog omöjligt. Sjöfartstrilogin, böckerna om Anna, Is, som fick Finlandiapriset; Ulla-Lena Lundbergs böcker är både välkända och älskade. Men så fann jag en liten pärla: En samling hörspel, som Ulla-Lena Lundberg skrivit på 1960- och 70-talet, med det underbara namnet När barometern stod på Karl Öberg och andra hörspel (Söderström 1974)

Två av de fem hörspelen i boken utspelar sig på Åland. Dels titelverket När barometern stod på Karl Öberg och dels hörspelet O du bygdemålare med rosiga kinder.

Det är speciellt att läsa dramatik. Till skillnad mot i romaner står namnet utskrivet framför replikerna. Många upplevde ett motstånd i början av läsningen. För en del lättade det senare, för andra inte.

Bokcirkeldeltagare A               ”Jag tänkte *Vad är det här?’, men sen upphörde den känslan.”

Bokcirkeldeltagare B               ”Jag tänkte också ’Vad är det här?’ och den känslan upphörde aldrig.”

När barometern stod på Karl Öberg tyckte de flesta var ett av de bättre hörspelen. Det handlar om 1952, den dag då ”världen och mina förfäders civilisation” gick under, enligt berättarrösten ”jag” som var fem år då. Rösterna jag, farfar Algot och hans bröder vävs ihop i snygga övergångar, och det är både dramatiskt och lite komiskt. Någon beskrev det som ”ofrivillig” humor.

I flera av hörspelen tas de stora frågorna upp, och frågan väcktes om huruvida författaren är troende eller inte. Vi fascinerades av hur ung hon var när hon skrev hörspelen, bara 19 år då O du bygdemålare med rosiga kinder sändes i radion.

Louise

P.S. Karl Öberg är firmanamnet som står ”klockan sex” på barometern.

Ian Sansom: Mr Dixon försvinner

Mr Dixon försvinner utspelar sig på en liten lantlig ort i Nordirland. Bokens huvudperson, Israel Armstrong, är inflyttad från London och arbetar som bokbusschaufför. Boken är en spänningsroman som går ut på att hitta den försvunna Mr Dixon samt ta reda på varför han försvann.

Armstrong råkar befinna sig på plats när det upptäcks att Mr Dixon har försvunnit från sitt kontor tillsamman med en stor summa pengar. När polisen kommer på plats misstänker de Armstrong för att vara inblandad i brottet.  Detta leder till bokens handling som går ut på att Armstrong försöker rentvå sitt namn och lösa fallet innan polisen låser in honom för brottet.

Historien känns kaotisk, ologisk på sina ställen och det är svårt att känna någon sympati för huvudpersonen eller ens någon annan av karaktärerna. Kontrasten mellan Armstrong och den lokala befolkningen är en ofta förekommande konflikt i boken.  Armstrong är förutom intellektuell och uppvuxen i en storstad, även vegan och av judiskt påbrå. Detta gör honom till en konstig filur i den köttätande kristna befolkningens ögon och de behandlar honom ofta som mindre vetande och med något som känns som förakt eftersom han är utböling.

Trots att Ian Sansom skriver ett välformulerat och beskrivande språk, så fann alla i bokcirkeln boken som väldigt dålig och ointressant. I många recensioner beskrivs boken som humoristisk, men inte det heller upplevde vi speciellt mycket under läsningen.  Bokcirkeln kan tyvärr inte rekommendera denna bok.

-Tove

foto. boksampo.fi

Bennett, Alan: Drottningen vänder blad

Vi fortsatte på temat bibliotek med en liten humoristisk pärla med drottning Elisabeth i huvudrollen.

Originalet med titeln The Uncommon Reader är en ordlek med frasen ”common reader”.

Intrig:
Drottningen tittar in i bokbussen som står parkerad nära slottet för att be om ursäkt för sina hundars beteende. Av ren artighet lånar hon en bok av Ivy Compton-Burnett. Orsaken till att hon fastnade för just den boken var att hon kände igen namnet eftersom hon adlat damen, och hon mindes också författarens frisyr vid tillfället: en valk, som ett pajskal som gick hela vägen runt huvudet.

Boken faller henne inte i smaken, men när hon lämnar tillbaka den lånar hon en bok av Nancy Mitford: Förföljd av kärlek. Den gillar hon.
Bokbussen har tidigare haft endast en låntagare: Norman, som jobbar i köket. Han blir drottningens boktipsare och litterära bollplank.

Läsandet får en hel mängd följder för hur drottningen förhåller sig till sina åtaganden och vad hon diskuterar med sina undersåtar. Detta ses inte med blida ögon. Tidigare kunde man förbereda folk på vad drottningen skulle prata om: tid i tjänsten, resväg, hemort. När hon nu träffade folk på sina rundturer i landet försökte hon i stället diskutera böcker. Samma gällde bordsgrannar vid middagar. Det gjorde ofta folk förbryllade. Under alla slags framträdanden fick hon in litteraturen: när hon planterade en ek läste hon en dikt om träd, när hon var på skolbesök läste hon om Babar, under julsändningen läste hon inledningen till Dickens Historien om två städer. Alla tåg- och bilresor fördrev hon med en bok, och njöt av dem. Sina plikter utförde hon däremot med märkbar motvilja.

Även till det yttre kunde man se en förändring: drottningen brydde sig inte om ifall hon klädde sig i samma skor eller bar samma smycken två dagar i sträck.

Boken kryllar av små klokheter om läsning och böcker. Böcker handlar inte om att fördriva tiden. De handlar om andra liv. Andra världar. Böcker anpassade sig inte. Alla läsare var jämbördiga. Läsningen var anonym, den var delad, den var gemensam. Här får drottningen läsa om andra slags liv än hennes eget, som var privilegierat men samtidigt isolerat. Personerna i en bok brydde sig inte om vem läsaren var. De förändrade inte sitt beteende för att hon var drottning.

Vad gäller böcker av en författare som Jane Austen, som var så populär, tog det en tid innan drottningen kunde ta till sig dem. Allt baserar sig på de subtila sociala skillnaderna, sådana som drottningen på grund av sin unika ställning hade svårt att begripa. Även feminismen hade hon till en början svårt med; liksom klasskillnaderna framstod genusuppdelningen som ingenting jämfört med den avgrund som skilde drottningen från resten av mänskligheten.

Hon utvecklar också ett medkännande som tidigare var henne främmande. ”…när folk knäböjer får man titta ner på deras hjässor ganska mycket, och från det perspektivet förefaller även den mest osympatiska personlighet rörande… Det är nästan så att man drabbas av moderskänslor.” Adjutanten trodde att det var drottningens ålder som började ta ut sin rätt. Ett hjärtas uppvaknande förväxlades med begynnande senilitet.

Mot slutet av boken läser drottningen om samma bok som hon inledde sin läsarbana med, och nu har hon stor behållning av den. Hon inser att läsning bland mycket annat är en muskel som man kan träna upp.

I bokcirkeln var vi eniga om att boken trots sitt ringa omfång innehöll många kloka tankar och underfundiga formuleringar och den brittiska humorn roade oss.

-Helena

Bild: Boksampo.fi

Gunnar Mårtenson: Gamla gårdar i Borgå

Som sista bok med Borgå som tema har den svenska bokcirkeln läst boken Gamla gårdar i Borgå av Gunnar Mårtenson. Temat i hösten bokcirkel har varit Borgå i jubileumsårets anda, Borgå 675 år.

För ovanlighetens skull så har vi läst en faktabok. Boken har kommit ut i två upplagor, varav originalet är från 1946. Texten är skriven av Gunnar Mårtenson och innehåller vackra illustrationer av gårdarna gjorda av Frans Nyberg.

Som titeln anger så handlar boken om utvalda gårdar i Borgå centrum och Gamla stan med betoning på deras historia och invånare genom tiderna. Bland de mera kända gårdarna, även för personer utanför Borgå, kan nämnas Runebergs hem, Diktarhemmet och Slottet.

I varje kapitel får vi följa med gårdens historia, när den byggts, av vem eller för vem. Sedan följer oftast en uppräkning av personens levnadstid, familjeförhållanden och meriter. Ifall gården har gamla anor blir det ganska långa uppräckningar för flera personer och familjer.

Det är intressant att följa med enstaka personers och familjers öde. Eftersom vi här talar om gårdar, så är personerna vi möter oftast av högre klass och har rikare bakgrund. Vi möter många av de stora namnen i Borgå genom många år. Vi träffar olika godsägare och fabriksägare som har satt sin prägel på Borgå och dess utveckling. Många av dessa har vid sidan av sitt eget yrke varit en del av stadens styrande, suttit i styrelser och jobbat för social förbättring för invånarna.

Dock inte alla, vi möter även en del personer som fungerat som lärare i Borgå gymnasium och Borgå lyceum och hantverkare. De lägre klasserna nämns snarast i förbigående. I kapitlet om Gården Runebergsgatan 30 (s. 50) där en buldansfabrik verkade under 1800-talets början. Om tiden efter fabrikens nedläggning kommenterar Mårtenson gårdens invånare på följande sätt (sid.51):

“Det är ganska uppenbart att gården sedan buldansfabrikationen hade nerlagts blev en hemvist för en mängd simpelt folk, om vilka man just ingenting annat vet än att männen söp och slogs, medan kvinnorna då och då födde oäkta barn till världen.”

Tidstypiskt så är det männens historia som dominerar berättelserna. Kvinnor och deras livsöden förekommer nog, men ofta i relation till fäder, bröder eller äkta makar. Om Nathalia Linsén står det på s. 99 “Och när maken på sina sång- och violinlektioner inte lyckades förtjäna tillräckligt för familjens uppehälle, trädde fru Natalia raskt i redet ty hon var ett praktiskt inriktat fruntimmer. Hon hade redan som ogift skaffat sig en symaskin, den första i Borgå, och på 1890-talet etablerade hon sig som fotograf. Tallösa är de borgådamer och –herrar som fått sina drag förevigade av henne. “

Vi i bokcirkeln konstaterade att boken kan läsas på flera olika sätt, som t.ex. en faktabok, som en “skvallerhistoria” eller som en uppslagsbok. Alla alternativ stämmer, det är en mångsidig text. Författaren nämner i förordet att bokens material är hämtat från bl.a. både officiella handlingar och texter samt privat brev. I boken förekommer det ofta hänvisningar till brev från Alexandra Edelfelt, Ulla Möllersvärd samt hennes bror Carl Magnus Möllersvärd. De verkar ha följt noga med vad som hände runt omkring dem i det sociala livet.

Bokcirkeln rekommenderar Gamla gårdar i Borgå. Det lönar sig dock kanske inte att sträckläsa hela boken på gång. Det är mycket information och årtal i texten, men den är trevligt skriven.

-Tove

V.V. Järner: Fackeltåget

För att fira Borgå 675 är höstens tema i bokcirkeln vår hemstad. Vi läste V. V. Järners arbetarskildring Fackeltåget som utkom 1978 och innehållsmässigt spänner över tiden från inbördeskriget till 1970-talet. Boken är en småstadsskildring där alla som bott i Borgå under den tiden kan känna igen såväl gator och byggnader som enskilda butiker och mer eller mindre excentriska Borgåbor. Boken börjar och slutar med att en guide i 90-årsåldern med patos föreläser för en grupp turister om lokala storheter, så som Eugen Schauman och nationalskalden.

Klassaspekten är ständigt närvarande. Huvudpersonen Celius Winter kommer från fattiga förhållanden och kommer hela livet att gå och bära på en känsla av utanförskap. Ett genomgående tema är den skam han känner för föräldrarna, hemmet, fattigdomen, i vuxen ålder till och med för läraryrket – han var ju bara folkskollärare. Bokens titel syftar på festligheterna kring Runebergsdagen och den Runebergskult som levde starkt i Borgå. Trots att Celius Winter deltar i festligheterna genom att bland annat spela självaste Runeberg får han aldrig någon inbjudan till kvällsfesten i Runebergs hem.

De i bokcirkeln som vuxit upp i Borgå kunde konstatera att det åtminstone på landsbygden utanför staden rådde starka gränser mellan barn ur olika samhällsklasser och att de som bodde i tjänstemannahusen inte lekte med barnen i arbetarlängorna.

Bokcirkeldeltagarna var starkt delade i åsikterna om boken. I synnerhet berättarperspektivet kändes förbryllande. Är det Celius själv eller hans barndomsvän Ebbe som talar? Strömmen av minnen och tankar som registreras direkt utan en berättare upplevdes för en del av läsarna som jobbig. Å andra sidan är det säkert just så här det skulle låta om vi tecknade ner våra tankar utan någon redigering. Det mustiga språket med för tiden och miljön typiska uttryck var å andra sidan en källa till förtjusta igenkännanden. Håna (med kort å), kraba, schagga, sakutiralla och jekutiralla väckte minnen från förr.

-Helena

foto: boksampo.fi

Mordets praktik av Kerstin Ekman

Våren 2021 sista bok var denna gång Mordets praktik av Kerstin Ekman. Med den här boken som utkom 2009, avslutade vi vårens tema, Doktor Glas.

I Mordets praktik möter vid Doktor Pontus Revinge som anser sig ha stått modell och inspiration till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Revinge och Söderberg träffas spontant en kväll och Revinge utvecklar någon slags hjältedyrkan för Söderberg. Han försöker aktivt efter det återknyta kontakten med författaren och man kan nästa säga att han förföljer Söderberg. En dag vänder sig Söderberg till Revinge för att få medicinsk information till en bok som han funderar på att skriva. Det gäller alltså metoden hur man ska förgifta en person utan att det ser ut som mord. Revinge blir upplivad av tanken på att få hjälpa författare och forskar på egen tid i möjliga gifter. När han har fått fram informationen han har kontaktar han författaren och ber om att träffas för att berätta mera. Mötet slutar inte riktigt som Revinge hoppas, men det ger samtidigt upphov till hur resten av boken utspelas.

Vi ser flera paralleller mellan Doktor Glas och Doktor Revinges liv. I deras barndom finns antydningar till likande händelser som har lämnat sina spår i deras liv. Dessa beröringspunkter fortsätter även genom det vuxna livet. En viktig del av detta är deras kvinnosyn. Medan Glas ser på sin omgivning, sitt yrke och mord av en annan person väldigt saklig, filosofiskt överläggande så uppvisar Revinge snarare ett mindervärdeskomplex mot omgivningen samtidigt som han på sätt och vis ser sig stå ovanför alla andras sjaskighet och smutsighet. Orsakerna till att doktorerna utförd morden speglar samma karaktärsdrag. Glas närmare sig mordet funderande, filosofiskt och med tanken att hjälpa sin nästa. Revinge gör det snarare spontant och för att förbättra sina egna omständigheter. Man ser också motsatserna i hur doktorerna beskriver sin omgivning. Hos Glas är Stockholm en vacker lockande plats, medan för Revinge har omgivningen en smutsig och sjaskig yta. Denna samma syn präglar också hur de ser på människorna omkring sig och deras beteende.

Kerstin Ekman har lyckats bra med bokens språk och det för läsaren tillbaka till 1900-talets början. I början känns boken väldigt rörig och man får inte riktigt grepp om vem som berättar, men efterhand blir det klarare. Boken var intressant eftersom den gav ett annat perspektiv på originalboken Doktor Glas och bokcirkeln är glada att de har läst den, men finner kanske inte att de fullhjärtat kan rekommendera den till andra.

Bild: Kirjasampo

Tove

Kylig isbjörnsbok

”Om det inte hade varit en bokcirkelbok skulle jag aldrig har läst den.”

”Jag tyckte så illa om den att jag inte kunde läsa klart den.”

”Jag förstår inte vad hon vill säga.”

Nej, om boken En isbjörns memoarer tyckte bokcirkeln inte.

”Speciell.”

”Absurd.”

”Mycket ovidkommande.”

Ändå har författaren, Yoko Tawada, fått de flesta japanska litterära priser av betydelse. Vi funderade på varför boken inte funkade, och hur det kan komma sig att så många böcker som fått priser inte tilltalar en själv. Vad är det som priskommittéerna och kritikerna ser, men inte jag som läsare?

En isbjörns memoarer – andra boken i höstens tema med böcker som är berättade ur djurs perspektiv – handlar om tre generationer isbjörnar. I del ett skriver en namnlös isbjörn, ”jag”, sina memoarer. Andra delen handlar om hennes dotter Tosca, som även hon arbetar på en cirkus. I tredje delen följer vi Toscas son Knut, som växer upp som mediakändis på ett zoo.

Boken upplevdes av samtliga deltagare som mycket rörig. Det var svårt att identifiera sig med personerna och svårt att förstå vilken roll isbjörnarna hade i människovärlden. Å ena sidan kunde de skriva, gick på konferenser och oroade sig för vilket intryck de gjorde i sociala medier. Å andra sidan blev de dresserade med hjälp av sockerbitar, och var farliga , djuriska djur på cirkus. Kanske måste djur som huvudpersoner vara antingen människolika eller djuriska? Men i den förra cirkelboken, En mördares apa, hade gorillan SallyJones både apiga och mänskliga egenskaper, och där fungerade det utmärkt.

Vi funderade på varför författaren hade placerat isbjörnar i huvudrollen: Kunde det ha fungerat med människor som huvudpersoner istället? Och vad ville författaren med boken?

Flera tyckte att korta enheter i boken var njutbara. Som till exempel detta citat: ”Dagdriveri är ett värdigt arbete. Man behöver mod för det.”

Nu ser vi fram emot hönan.

– Louise

Richard C. Morais: En fransk curry – 100 steg från Bombay till Paris

Den sista boken för den svenska bokcirkel under våren 2020, blev En fransk curry- 100 steg från Bombay till Paris. På grund av den pågående pandemin, så försökte vi med att ordna bokcirkel på nätet. På grund av olika tekniska problem så blev detta inte en så stor framgång. Men vi lär oss.

En fransk curry handlar om en mans kärlek till mat och matlagning. Huvudpersonen heter Hassan Haji och är ursprungligen hemma från Bombay i Indien. Hans familj har där i några generationer drivit olika former av restauranger innan omständigheterna får dem att emigrera till London. Efter några år i London fortsätter familjen till Frankrike i jakt på livsglädje och en ny plats att bo på.  De flyttar till byn Lumière och öppnar där en indisk restaurang och Hassan jobbar där som en av kockarna. I byn, på andra sidan gatan, finns redan en restaurang som är specialiserad på fransk lyxmat och miljö. Restaurangen drivs av Madame Mallory och hon uppskattar inte konkurrensen av den bullriga indiska restaurangen.  

Boken handlar långt om Hassans utveckling som kok, från indisk mat till lyxig fransk mat. En del av maten beskrivs lockande, man kan nästan känna dofterna. Hassan som personer förändras i sig inte så mycket under bokens gång från det att han har blivit vuxen.

Första delen av boken är trevligt skriven med bra beskrivningar på mat och natur och man kan som läsare uppleva en viss livsglädje.  De två följande fortsätter på samma linje, men stämningen börja avta för att mer eller mindre saknas helt i den sista delen.  Paris-avsnitt är trist, grått och det händer egentligen ingenting som för historien vidare eller som läsaren kan finna intressant.

Boken är skriven för att kunna filmatiseras och man märker nog att det är mera visuellt än djupt. Boken kan lämpa sig för slöläsning på stranden, i synnerhet första delen är medryckande.

Richard C. Morais (f.1960) är en nordamerikansk författare som vuxit upp i Schweiz. En fransk curry är hans första roman. Han har länge arbetat som utrikeskorrespondent vid olika tidningar.

–Tove

foto: boksampo.fi

Juan Gabriel Vásquez: Ljudet av sådant som faller

Som den sista boken i det Sydamerikanska-temat hösten 2019 har den svenska bokcirkeln läst Ljudet av sådant som faller av Juan Gabriel Vásquez.

Boken utspelar sig i Colombia, till en stor del i Bogotá med omnejd. Bokens berättare, Antonio Yammara, tänker tillbaka på sitt liv och en artikel om Pablo Escobars flodhästar får honom att minnas tiden och de våldsamma händelser 1996.

Det året träffar han en man, Ricardo Laverde, och detta kommer att påverka hela hans liv. De utvecklar ett slags vänskap och Antonio blir nyfiken på Ricardos bakgrund och tidigare liv. En dag blir Laverde nedskjuten på gatan och Antonio blir svårt skadad i samma attack.

Attacken sätter även djupa mentala sår hos Antonio och han har väldigt svårt att ta itu och komma vidare med sitt liv igen. Han blir besatt av att förstå Laverdes liv och varför han dödades. Han verkar anse att endast när förstår detta kan han gå vidare med sitt eget liv. Olyckan och hans besatthet leder även till problem inom den egna familjen.

Berättelsen tar också upp knarkhanteringen i Colombia och hur det påverkar alla som bor där. Läsaren får också en bild av hur detta har påverkat dem som växt upp under den värsta tiden på slutet av 1990-talet.

Boken är välskriven och översättningen till svenska är lyckad. Boken kan kännas lite förvirrande eftersom den byter mellan olika tider. Även om bokens huvudperson känns ganska osympatisk emellanåt, så kan man inte låta bli att läsa vidare för att se hur det går. Det är något i bokens språk som drar en med.

Juan Gabriel Vásquez (f.1973) är en colombianska författare som bott långa tider i Europa. För Ljudet av sådant som faller har han bl.a. vunnit Alfaguara Novel Prize 2011 och International Dublin Literary Award 2014.

–Tove

foto: boksampo.fi