Toivo Pekkanen: I fabrikens skugga

Hurdant var livet i Finland för 100 år sen, då vi äntligen fick den självständighet vi strävat efter? Det fick vi i bokcirkeln bekanta oss med när vi läste Toivo Pekkanens verk I fabrikens skugga. Boken som kom ut 1932 såldes under kort tid i tre upplagor och fick strålande recensioner. En tid präglad av bitterhet och fanatism då känslorna svallade höga så väl till vänster som till höger utkom en bok som saknade alla drag av fanatism och där man tvärtom strävade till inre utveckling och balans.

Boken inleds med att rödgardisten, arbetaren Mikko Oino återvänder från fångläger. Han är så svag och har levat på så ynklig föda att kroppen inte klarar av den lilla fläskbit hustrun tillreder.

Samuel, 14 år, blir familjens försörjare. Han hade haft goda betyg i folkskolan, nu blir han verkstadsarbetare. Boken skildrar främst den fattiga delen av befolkningen. Ett undantag är de välgörare som har skaffat plats åt småsyskonen på barnhem och inte förstår att familjen kan tacka nej i allt sitt elände. Men Samuel och modern jobbar långa dagar för att kunna hålla ihop familjen.

Detta vuxenblivande i alltför tidig ålder har sitt pris. De forna kamraterna är ännu barn, medan Samuel är man. De jämnåriga i verkstaden är främst intresserade av att slå dank. Samuel lånar böcker på biblioteket och sköter de yngre syskonen på kvällarna. Han är annorlunda och blir därför mobbad på arbetsplatsen och mycket ensam.

Familjen sjunker ännu djupare ekonomiskt o socialt. Från att ha varit en fattig proletärfamilj har de nu blivit en familj av trasproletärer. De som ännu deltog i pappans begravning umgås inte med dem mera. Fattigdomen idealiseras inte i boken, den förädlar inte, den är ett kargt faktum.  Något som bokcirkeldeltagarna upplevde som hjärtskärande var hur lillasystern tillbringade dagarna ensam hemma eftersom hon saknade kläder att ta på sig till skolan och hur den märkligaste händelsen på hela dagen kunde vara att hon genom fönstret betraktar hur en kråka slår sig ner på gårdsbyggnaden.

Den sociala bakgrunden i boken bestäms av inbördeskriget och uppkomsten av det industriella samhället. Under inbördeskriget hade fabrikens ingenjörer stridit mot sina egna arbetare, nu behövdes dessa för att få arbetet att rulla. Tudelningen får ge vika för strävan efter ekonomisk nytta. Inom de enskilda klasserna strider man om pengar och social ställning. Denna strävan upplevs av huvudpersonen som egoistisk.

Samuel är klassmedveten men självständigt tänkande. Politiken och idéerna överskuggar aldrig det mänskliga. Han funderar på om det varit rätt av fadern att bära det röda bandet och geväret?

Ensamheten på fritiden är ett minne blott då han blir vän med Emil och Frans som också gillar att läsa och diskutera. Senare emigrerar Emil emellertid till Amerika och Samuel och Frans lyckas inte upprätthålla den gamla gemenskapen.

Boken upplevdes av bokcirkeldeltagarna som en produkt av sin tid och som delvis förlegad. Huvudpersonens bitterhet och negativa inställning till människor som han tyckte inte hade något själsligt djup kändes ställvis irriterande. Boken hade emellertid också tidlösa och till och med moderna drag. Samuels utanförskap är tidlös medan hans upplevelse av att alla strävar efter ekonomisk nytta och hans avstående från detta för egen del kunde vara taget ur en roman skriven i dag. Samuels stora intresse för naturen kändes också modern.

-Helena

Bild: Boksampo.fi

Mainokset

Anja Snellman: Hudens tid

Till sin första träff i år har den svenska bokcirkeln läst Hudens tid av Anja Snellman (Anja Kauranen).  Boken Ihon aika, som den heter på finska, är skriven 1993 och översatt till svenska 1999. Boken har filmatiserats och även satts upp på teater.

Boken handlar i korthet om en mamma som ligger döende på långvården och hennes ena dotter som kommer och besöker och tar hand om henne.  Berättelsen är främst ur dotterns perspektiv men det finns kapitel där det är mammans ungdom kommer till tals. Dottern får vid mammans död redan på att hon har en äldre bortadopterad syster och det sätter i gång ett sökande i mammans förflutna och hur mamman blev den person hon blev. Sökandet tar sig formen av både sökande i den verkliga världen och dotterns egna spekulationer. Ämnen som behandlas är livet, sexualitet, döendet och döden, familjeförhållanden, alkoholmissbruk, misshandel och skam.

Berättelsen uppbyggd så att man aldrig får reda personernas namn, inte heller vet vem det är som talar i vilket kapitel eller stycke. Detta kan vara mycket förvirrande eftersom man ibland har läst nästan hela kapitlet till slut innan man vet vem det egentligen är som talar.

Boken är välskriven med ett beskrivande språk och det är en mycket bra översättning. Språket förmår väl att förmedla tankar och stämningar. Boken baserar sig till en del på författarens egen släkthistoria, vilket lägger till en dimension i läsningen.

Boken rekommenderas av damerna i bokcirkeln!

-Tove

Hudens tid & temugg

Foto: Tove Selkälä

 

Anne Tyler: Och var hör du hemma?

Anne Tyler hör till de stora amerikanska moderna berättarna. Flera av hennes böcker har förärats prestigefulla priser och också filmatiserats.  Den aktuella boken innehåller för Tyler typiska teman hem och hemlängtan, tillhörighet och utanförskap. Där finns de bekanta befallande fruarna och ryggradslösa äkta männen och som vanligt befinner vi oss i Baltimore. Men till dessa kända teman kommer denna gång kulturkrockar, tolerans och integrering och vad det innebär att vara amerikan.

De kom på kvällen, fredagen den 15 augusti 1997. De två små koreanska babyflickorna togs emot på flygplatsen i Baltimore av två familjer som inte hade någonting gemensamt utom just dessa adoptivbarn. Den ena mottagningskommittén är stor och bullrig, bestående av de blivande föräldrarna samt mor- och farföräldrar, mostrar, fastrar och kusiner, många försedda med videokameror. Den andra familjen, de nyblivna föräldrarna samt farmodern, märks knappt i villervallan. Bitsy Donaldson och hennes man Brad är tryggt förankrade i sin miljö, varma, öppna och en smula naiva i sin övertygelse om den amerikanska livsstilens förträfflighet. Bitsy kan bäst och vet bäst och delar gärna med sig av sin kunskap, i bästa välmening. Hon är verkar helt omedveten om att hennes goda råd och åsikter kan såra dem hon tillrättavisar. Den andra familjen är Yazdans, bestående av den exotiska, osäkra Ziba från Iran, hennes amerikaniserade man Sami och hans mor Maryam, en elegant och kultiverad iranskfödd änka. Maryam är iakttagaren, som trots många år i USA fortfarande känner sig som en främling, en gäst i detta land vars koder och tabun hon har svårt att förstå sig på. Hon förfaller ändå inte till idealiserande nostalgi, som hennes släkting som bara minns det positiva från deras gemensamma barndom och som går klädd så iranskt att det t.o.m. i Teheran skulle sticka ut.  Inte ens Maryams egen familj känner henne så bra. Bakom den strikta och kontrollerade ytan finns något mer.

Yazdans ändrar namnet på sin flicka så hon bättre ska smälta in i samhället och klär henne amerikanskt, Donaldsons vurmar för det etniska, klär Jin-Ho i obekväma koreanska festkläder och bibehåller hennes ursprungliga namn.

Boken är uppbyggd kring de årliga ankomstdagsfesterna. Traditionen, som förstås är Bitsys idé, ska firas enligt samma mönster varje år. Alla släktingar som har möjlighet ska delta, det ska sjungas, ätas och ankomstvideon beskådas. När åren går blir det allt svårare att få alla gäster att bete sig enligt ”manuskriptet”. Dessutom firas lövkrattningsfest, pottfest och nappisfest. Här driver författaren med Bitsy, hennes idéer leder till tragikomiska och absurda situationer där man ibland undrar varför ingen sätter stopp för det hela. En fest för potträning, där de inbjudna kommer utan blöja kan bara sluta på ett sätt. Och nappisfesten, där Jin-Hos lillasyster ska bli av med alla sina närmare 50 nappar som ska skickas upp i rymden fastbundna i balonger samtidigt som en orkan har lett till elavbrott och avstängda gator så gästerna har svårt att ta sig fram, är bara alltför festlig…

Boken är väldigt lättläst och man kan göra det misstaget att man läser den med väldig fart och kanske tycker att den inte ger en så mycket. Men läser man lite långsammare och stannar upp och lyssnar noga på det som sägs och tänks, så hittar man många pärlor och klokheter. Tylers storhet ligger i det lilla, det psykologiska spelet, det vardagliga samspelet familjemedlemmar emellan, de finstilta replikskiftena.

Bokcirkelns deltagare ansåg att bokens pärmbild antydde att det var de adopterade flickorna som var i huvudrollen, när det i stället var kulturkrockarna mellan den amerikanska och den iranska familjen som stor i fokus. Det var inte heller så lätt att få grepp om personerna. De ingående beskrivningarna av alla personer och vad de hade på sig i början av boken kändes också irriterande. Vi konstaterade också att de problem en invandrare har varierar mycket beroende på om personen är en asylsökande som flyr från krigsdrabbade områden eller, som i Maryams fall i den här boken, någon som kommer till en framtid med ekonomisk välfärd och etablerade sociala sammanhang.

-Helena

tyler

Bild: Boksampo.fi

Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari

Teman som kommer upp i boken är mångkulturalism, sökandet efter den egna identiten, kulturella och samhälleliga förväntningar. Boken är skriven 2005 och utspelar sig någorlunda i nuet.

Boken handlar om familjen Irandoust som har invandrat från Iran till Sverige och nu bor i Malmö. Familjen består av mamma Panthea Rastegar, pappa Amir Irandoust, dottern Bahar och sonen Shervin.

Panthea har arbetat som kärnfysiker i Iran och Amir som poet, bokförläggare och lärare på universitet. Nu befinner de sig i ett nytt främmande land där deras tidigare utbildningar och erfarenheter inte spelar någon som helst roll. De behärskar inte språket och kulturen som de nu befinner sig och måste ofta be barnen som hjälp för att klara sig i olika sammanhang.

Bahar är den som främst får komma till tals i boken, men läsaren möter även livet från resten av familjen synvinklar samt från några av deras närmaste krets. Bahar var 10 år när familjen flyttade till Sverige och har anpassat sig bra. Hon verkar uppleva sig och uppföra sig som vilken annan som helst ungdom i dagens Sverige. En viss kulturell identitets sökning förekommer hos henne, men det beror nästa på att alla ”svenskar” vägra uppfatta henne och andra invandare som svensk utan påtvingar dem ett slags halvidentitet. Detta kommer speciellt bra fram i tv-intervjun som Bahar tvings ställ upp på. Citat från sidorna 237-238,

” >> Du har vuxit upp i Sverige och börjat skolan här. Vad tycker du om Sverige?<<
>> De e väl okej.<<
>> Okej. Känner du dig svensk?<<
>> Spelar det nån roll?<<
>> Ursäkta?<<
>> Spelar det nån roll va jag känner maj som?>>
>> Men det är väl klart att det är viktigt hur du känner.<< En klar och tydligen varningssignal. Stackars tjej. Utanförskapet hade ärrat henne. Hon hade tappat förtroendet för samhället.
>> De känns inte som att de spelar nån roll. Om du hade sett maj som svensk hade du aldrig gjort de här programmet. Eller hur?<<
>> Är det för att du känner dig utanför som du säger så och reagerar så starkt?<<
>> Utanför vadå? Asså, jag menar de spelar ingen roll om jag känner maj svenska eller utländsk. Ni har ju redan bestämt er att jag inte e svensk. Du ser ju att jag inte e de. Så de e väl skitsamma va jag känner maj som. Förstår du?<<

Bahar har en pojkvän, Markus, vars mamma, Pernilla, är mycket ivrig på allt mångkulturellt och försöker bl.a. tillgodose sitt behov genom Bahar. Pernilla vill ha med Bahar i olika invandrartematiska evenemang, men Bahar vägrar delta. Hon vill ses som en person, inte som en representant för invandrare. Markus farfar, Bertil, är en gammaldags man med rasistiska åsikter och idéer. Trots hans idéer och attityder är osympatiska, så har Bakhatari lyckats beskriva även honom på ett medmänskligt sätt.

De äldre invandrarna har problem med att hitta sig tillrätta i det nya landet och kulturen, medan de unga kämpar för att hitta sin plats med kraven och förväntningarna från både det gamla landet och det nya.

Boken är till en del skrivet på talspråk och det kan göra läsningen svår för läsaren ifall man inte är van vid detta. Det förekommer även ord och uttryck på främmande språk, som inte får någon översättning och kan vara till förtret för den som inte behärskar språken. Behandlingen av karaktärerna kan kännas ganska ytlig och alla blir inte så levande för läsaren.  Det finns ingen klar signal när tiden ändras i boken. Boken sträcker sig över flera år och ibland är det först när man är mitt i ett kapitel som man kan märka att det mitt i allt har gått flera år framåt sedan förra kapitlet.

Trots detta är boken väl värd att läsas. Den tar upp många aktuella teman och tankar som berör vårt samhälle idag. Hur ska vi bemöta folk från andra kulturer som nu blir en del av oss? När slutar de vara ”invandrare”? Tvingar vi in dem i den rollen med vår strävan att vara mångkulturella och hela tiden lyfta fram deras ursprung? Hur skulle det vara att lämna allt det gamla och bekanta och sedan inse att allt det som gjort en till den man är i det gamla hemlandet är helt värdelöst nu?

Boken lyfter fram tankar och idéer som är värda att begrunda och rekommenderas varmt.

-Tove

kalla

Bild: Boksampo.fi

Tea Obreht: Tigern i Galina

Den svenska bokcirkeln avslutade våren med att läsa Tigern i Galina, som belönats med Orangepriset 2011. Författaren är den i forna Jugoslavien födda, men numera i USA bosatta debutanten Tea Obreht.

Boken börjar med att den unga läkaren Natalia reser till ett barnhem på andra sidan den nya gränsen någonstans på Balkan för att vaccinera föräldralösa barn. Hon har just fått veta att hennes morfar, som stått henne mycket nära, har dött. Morfadern och Natalia brukade bland annat besöka djurparken i staden och i morfaderns ficka fanns alltid Djungelboken som var mycket viktig för honom. Denna ramberättelse är emellertid ganska tunn och huvudparten av boken upptas av två mytologiskt färgade historier, den ena om tigern och den så kallade tigerns hustru och den andra om den dödslöse mannen.

Tigern i fråga flyr när djurparken i Belgrad bombas av nazisterna. Den gömmer sig i bergen ovanför den lilla byn Galina, där Natalias morfar växer upp. Han fängslas av den fruktade tigern liksom av den dövstumma muslimska kvinna som matar tigern och av de misstänksamma byborna börjar kallas ”tigerns hustru”. Denna kvinna lever i ett grymt äktenskap där hon får utstå rått våld från makens sida, och får kanske något slags tröst av förhållandet till tigern. Hon blir den som byborna riktar all sin vrede mot och det får ödesdigra konsekvenser.

Den dödslöse mannen korsar morfaderns väg flera gånger. Han är oförmögen att dö och kommer att vinna morfaderns Kiplingbok i en vadslagning. Morfadern som är läkare försöker på ett rationellt sätt förklara mannens förmåga att överleva i de märkligaste situationer, men tvingas inse att allting inte går att förklara.

En annan händelse, där läkarens förnuft prövas, är den då en familj låter bli att söka medicinsk hjälp för sina barns sjukdom och i stället litar på att barnen ska bli friska när man följt rådet att gräva upp ett lik och begrava dess hjärta i en viss vägkorsning. Här kunde man tycka att författaren överskred det sannolikas gräns.

Bokcirkelns deltagare upplevde boken som ganska jobbig. Det största problemet var att ramberättelsen var så tunn och att berättelsen lämnade så många lösa trådar och obesvarade frågor. Materialet hade räckt till flera böcker. En intressant åsikt som framfördes var att om det splittrade intryck boken gav på något sätt skulle återspegla det splittrade Jugoslavien. Boken skrevs om ett land i upplösning. Sannolikheten för att författaren har släktingar som varit med om grymheter som så väl offer som förövare under krigen är ju också stor, läsaren vet inte vilka händelser i boken som eventuellt är en bearbetning av sådana trauman.

Det var ändå något som saknades, man kunde inte identifiera sig med någon eller relatera till händelserna och blev därför inte så engagerad som en bok med ett så viktigt tema, som vad krig och våld gör med mänskor, skulle ha förtjänat. Så här sammanfattar författaren konflikten i det forna Jugoslavien:

”När kampen har ett syfte – att befria en från något, att undsätta oskyldiga – finns det hopp om ett slut. Men när kampen syftar till att klarlägga något – när den handlar om ens namn, om platser som ens blod är förankrat i, om sambandet mellan ens namn och vissa landmärken eller händelser – finns det inget utom hat och den långa, långsamma följden av människor som livnär sig på det och matas med det, pedantiskt, av sina föregångare. Då är kampen ändlös.”

Språket i boken var fint och översättaren förtjänar en eloge. Vi väntar med intresse på vad en författare som vid så unga år kunnat prestera en så rik, om än splittrad, debutbok ännu kommer att skriva.

-Helena

tigern

Célestine Vaite: I kloka kvinnors sällskap

Célestine Hitiura Vaite föddes på Tahiti 1966 och växte upp under fattiga förhållanden som dotter till en ensamförsörjande kvinna. I barndomen var hon omgiven av traditionell berättarkonst. Den franska litteraturen blev hon bekant med efter att ha fått stipendium till en förnäm flickskola i huvudstaden Papeete.

Materena, huvudpersonen i Célestine Vaites böcker, föddes vid köksbordet när Vaite väntade sitt tredje barn. Hon hade flyttat till Australien med sin australiensiske man och kände sig sjuk av hemlängtan. Hon började skriva på sitt nya språk, engelska. Hon skrev novellen ”The electricity man”.

Berättelsen hämtade hon från sin barndom i det tätt befolkade bostadsområdet nära flygplatsen på Tahiti. Hennes mamma var ensamstående fyrabarnsmor i ett hus där blommorna och växtligheten, precis som i övriga grannskapet, fick dölja hål och blessyrer. När elräkningen varit obetald för länge kom elverksmannen och stängde av. Modern brukade gömma sig bakom en av sina färgglada gardiner. – Jag sa till henne att hon skulle skälla i stället men hon skämdes. När jag skrev återupprättade jag min mamma, jag lät henne bråka.

Vaites första bok, Breadfruit, (inte översatt till svenska) handlar liksom novellen om kvinnan Materena, som försörjer sig som städerska, men har en stark stolthet och resolut handlingskraft som ger hennes tillvaro flyt trots fattigdomen. Hon är gift, i motsats till förebilden Célestes mor, men betraktar välvilligt män som mer eller mindre opålitliga barn. Boken har rönt stor uppskattning, och vann på Tahiti Prix Litteraire des Etudiants. Efterföljaren I kloka kvinnors sällskap har blivit nominerad för det brittiska litterära priset Orange Prize. Trilogins tredje del heter Tiare.

”I kloka kvinnors sällskap”, bokcirkelns aprilbok, är alltså den andra romanen om Materena, städerskan som gör allt för att hennes dotter ska få en utbildning. Hon investerar i ett dyrt uppslagsverk och låter barnen slippa hushållsarbete så länge de läser i stället. Om de är vetgiriga får de kakor. Det är en berättelse som på många sätt ligger nära Célestine Vaite själv. – Materena är delvis min mamma, delvis jag själv, det känns som om jag känner henne utan och innan.

Bokcirkelns deltagare hade speciellt fäst sig vid mansbilden i boken. Männen är ansvarslösa och lata. Man hade gärna läst någon annan bok av en tahitier för att få jämförelsestoff. Är det verkligen så här det går till? Tyvärr är det tunnsått med tahitiska författare, Vaite rekommenderar Chantal Spitz (på engelska finns Island of Shattered Dreams) och Flora Devatine, båda kvinnliga tahitier och författare som skriver på franska.

Även om könsrollerna känns främmande för en nutida finländsk läsare, är de råd kvinnorna i boken för vidare till följande generation förvånansvärt okonventionella, så som ”Gift dig inte förrän du har åtminstone ett barn med din man. Barn är den svåraste prövningen i ett pars liv.” Väldigt humoristiskt kändes rådet att man för att bli av med oönskade gäster utan att såra dem ska sopa runt fötterna på dem. Tröskeln att bli sårad kanske är högre på Tahiti än i Finland. Föreställ er reaktionen hos finländska gäster om värdinnan kom dragande med dammsugaren…

Tidsanvändningen i boken var något som vi också fäste oss vid. Materena hade en massa ”kusiner” och varje gång hon stötte på dem skulle det utbytas artighetsfraser och nyheter. Ibland undrade man hur hon överhuvudtaget hann med annat när varje butiksbesök och andra ärenden drog ut på tiden på grund av alla kusinsamtal. Även i övrigt har man få hemligheter och ingen lämnas ensam med sina problem.

En ordlista i slutet av boken med förklaring på de franska och andra främmande orden som förekom hade varit önskvärd.

-Helena

vaite

Bild: Boksampo.fi

 

Gaile Parkin: Mrs Angels tårtbageri

I februari bekantade sig bokcirkeln med mrs Angel Tungarazas tårtbageri Rwandas huvudstad Kigali. Mrs Angel och hennes man Pius är hemma från Tanzania, men bor nu i Kigali för att Pius har en tidsbunden anställning som konsult vi universitet. Mrs Angel har ett litet tårtbageri i lägenheten där de bor. Parets två barn, dottern Vinas och sonen Joseph är båda döda och Angel och Pius tar hand om de fem barnbarnen. Eftersom man behöver en tårta till alla livets stora ögonblick har Angel en jämn ström av kunder. Och eftersom Angel är ”professionell” är allting som diskuteras i samband med tårtbeställningar konfidentiellt. Därför är det många av kunderna som berättar om sina liv för Angel, ofta över en kopp te och en cupcake. Efter det görs tårtbeställningen på ett flerspråkigt formulär som Angel utformat.

Det finns många som vill sitta och prata en stund med Angel. Det kommer en strid ström av både tårtbeställningar, berättelser och livsöden till hennes lilla tårtbageri. Händelserna utspelar sig kring millenieskiftet, ca sex år efter folkmordet i Rwanda år 1994. Det finns alltså en hel del att berätta. Vi får ta del av berättelser om ”viruset”, folkmordet, prostitution, gatubarn och mycket annat. Allvarliga, ofta sorgliga berättelser. Men boken genomsyras också av framtidstro, en vilja till att bygga upp och försonas. Och visst finns här en hel del humor och dråpliga historier också!

Alla deltagarna i bokcirkeln mindes händelserna i Rwanda på 1990-talet. Alla visste naturligtvis att Rwanda ligger i Afrika, men många medgav att de inte genast skulle ha klarat av att peka ut var i Afrika landet ligger. De flesta hade kollat i kartboken och vi inledde dessutom bokcirkeln med att se var landet, huvudstaden och andra platser som nämns i boken ligger. Alla var överens om att det är mycket berikande att läsa om andra kulturer och levnadssätt. Samtidigt upptäcker man att människor ändå funderar på samma saker överallt i världen, tampas med samma livsfrågor.

Alla deltagarna tyckte bra om boken Mrs Angels tårtbageri. Här vimlar visserligen av människor som kommer och går i tårtbageriet och det är inte alltid särskilt lätt att hålla reda på alla personerna. När vi pratade om de olika personerna var det ofta någon som utbrast ”aj jo, hon fanns ju också med!” Trots det stora persongalleriet och de ibland svåra ämnen som behandlades upplevdes boken ändå som i grunden mycket positiv. Medan vi diskuterade drack vi naturligtvis te eller kaffe med cupcakes!

Vi fick den här gången också besök av Yle Östnyland, som gjorde ett inslag om Bokcirkeln. Inslaget hittar du här: http://svenska.yle.fi/artikel/2016/03/03/bokcirkeln-i-borga-oppnar-nya-varldar

-Catharina

parkin

Bild: Boksampo.fi