Sebastian Barry: The Secret Scripture

Sebastian Barry is a novelist, a poet and a playwright from Ireland, whose some of the works have been listed for literary prizes and been twice awarded the Costa Book of the Year. Yet, the fact that no translations to Finnish exist, raised a justified question mark among the readers of our book club. Even though his list of works is notable, e.g. 9 novels – the first one Macker´s Garden in 1982, and his latest Days Without End in 2016 – nothing seems to be available for Finnish readers.

The story in Secret Scripture (2008) is told by two characters, namely by the voices of Roseanne and Dr Grene, whose lives are intertwined in Roscommon Mental Hospital. Roseanne is a patient, an old woman who has spent many decades in this protected institution in Sligo, on the Northwestern coast of Ireland. Dr Grene is a doctor, who has been living and working in Sligo for ages, and becomes now more aware of this patient of his as the asylum needs to demolished. Who is she really, and how did she end up in the mental institute?

Reader is taken back to the historical years of Ireland, as the turmoil years of independence lie in the background (the first decades of the 20th Century). The fighting between IRA (the army of the Irish Republic) and the British security forces can be heard and we understood it to be a traumatic experience for the villagers, whose lives are determined heavily based on values such as religion, social status and gender. Roseanne´s family can feel this in their backbones, as they do not belong to the Catholic church. Roseanne, who was then a small girl,  is set to become independent in her early years of adolescence, and her days will become filled with work and music. The hotel Plaza with its’ entertainment – food, drinks and jazzy tunes – becomes her liberator. However, this all will change as she meets her future husband, Tom Mcnulty. Her status as a married woman in Catholic Ireland is something else, and Roseanne comes to learn this in a harsh way.

The Secret Scripture proved to be a part of a McNulty family history. We came to learn that at least Tom McNulty´s brothers get their own stories in ”the Whereabouts of Eneas McNulty” and ”The Temporary Gentleman”. Maybe this explains a bit of the after thoughts of the reading experience: there were many characters in the story who were introduced only lightly or whose stories were felt to be left incomplete. This bothered a bit.  Even though the events of the stories were found rather gloomy, bleak and even sentimental to some extent, some readers did find the the stories withing the stories interesting and glimpses of humour, which managed to ”ease the pain”.

Barry´s way of writing is somewhat elegant, poetic and down-to-earth, at the same time. He has a gift taking the reader to a time journey that is not too complex nor boring. There were likes and dislikes, a varied views of the reading experience, but Barry´s gift of writing was not denied.

-Marika

 

barryImage: Librarything.com

 

Mainokset

Tode Emil : Gränsland

Emil Tode är pseudonym för Tõnu Õnnepalu

Õnnepalus stora genombrott efter tre poesiböcker, debutromanen Gränsland, utkom på estniska 1993 och översattes till svenska 1995. Det är fråga om 1990-talets mest översatta estniska bok, som också belönats med Baltiska rådets litterära pris.

Boken är skriven som korta bekännelsebrev till någon vid namn Angelo. Vi förstår att huvudpersonen har ett brott att bekänna men han förirrar sig alltid i annat – minnen från barndomen i en fattig öststat och observationer av hur hans landsmän beter sig i ett öppet Europa, närmare bestämt Paris, där berättaren befinner sig. Han är där för att översätta fransk poesi till sitt eget språk, men det lyckas inte. Språken är för olika. Han har haft en äldre, förmögen älskare, som han talar föraktfullt om. Ett starkt tema är utanförskapet, dels det geografiska och politiska, dels det sexuella. Boken bärs inte upp av intrigen, i stället av det vackra språket, av fantasier och idéer.

I bokcirkeln var vi överens om att språket var vackert och att man märker att författaren börjat som poet. I övrigt var vi alla mer eller mindre konfunderade. Huvudpersonen var vidrig och obehaglig. Vi funderade på om hans förhållande med den förmögna fransmannen skulle uppfattas som en parallell till de forna fattiga öststaternas förhållande till det öppna och rika väst.

Hade vi läst den tjugo år tidigare, då det politiska läget var ett annat och också homosexualitet var mera tabubelagt, hade vi kanske sett större förtjänster i den. Den fragmentariska berättarstilen och en massa osäkerhetsmoment – kunde man lita på berättaren, hur hängde saker och ting ihop, vad var egentligen sant?- gjorde att man som läsare hakade upp sig på dessa frågor i stället för att strunta i dem och njuta av det målande, poetiska språket.

Än en gång kunde vi konstaterade att vi läst en bok som vi utan bokcirkeln inte skulle ha läst…

-Helena

Tode

foto: biblioteket

Salinger, J. D. : Sieppari ruispellossa

”Oli miten oli, mä kuvittelen mielessäni, että sellasella isolla ruispellolla on paljon pikkulapsia leikkimässä jotain. Tuhansia pikkulapsia, eikä paikalla ole ketään – siis ketään isoa – paitsi mä. Ja mä seison jonkun hirveän kalliojyrkänteen reunalla. Mun tehtävä on sellanen että mun täytyy siepata kaikki, jos ne meinaa pudota jyrkänteeltä – siis jos ne juoksee eikä katso minne ne menee, mun täytyy ilmestyä jostain ja siepata ne. Sitä mä tekisin päivät pitkät. Mä olisin vaan sellanen sieppari ruispellossa. Mä tiedän että se on hullua, mutta se on ainut mitä oikeasti haluaisin olla. Mä tiedän että se on hullua.” (Salinger: Sieppari Ruispellossa. Suomennos Arto Schroderus)

Lukupiirin kiellettyjen kirjojen sarjan viimeinen teos Sieppari ruispellossa ilmestyi vuonna 1951. Kirja ilmestyi ensimmäisen kerran suomeksi vuonna 1961 Pentti Saarikosken kääntämänä. Toinen suomennos ilmestyi 2004. Silloin kääntäjänä oli Arto Schroderus. Lukupiirissä oli molempia käännöksiä ja oli kiinnostavaa vertailla niitä. Saarikosken käännös tuntuu tänä päivänä yliampuvalta, Schroderuksen kieli istuu aikaan paremmin.

Mikä teki Sieppari ruispellossa -kirjasta kielletyn? Tätä pohdittiin lukupiirissä paljon. Mistä moinen haloo? Toki teoksessa on roisia kielenkäyttöä ja slangia (Saarikosken käännöksen mukana on sanasto, joka pikemminkin huvittaa kuin hyödyttää). Auktoriteetteja vastustetaan, uskontoa vastustetaan. On päihteitä, seksiä, väkivaltaa. Nykylukija ei moisesta kuitenkaan hätkähdä.

Kaiken mesoamisen takaa löytyy kulturelli nuori mies, jota riivaa suuri suru pikkuveljen menetyksestä. Veljen kuolemaa ei käsitellä perheen sisällä mitenkään, ja suru pyrkii ulos purskauksina ja saa päähenkilön välillä käyttäytymään ihan dorkasti (= typerästi J).

Kirjan päähenkilö ja kertojaminä Holden Caulfield on lukupiirin mielestä hurmaava ja ristiriitainen hahmo. Hän on toisaalta tavattoman huolehtivainen pikkusiskoaan kohtaan ja toisaalta taas kovin ylimielinen. Nuoruuden hybris on vahvasti läsnä.

Holdenin huumorintaju on lyömätöntä ja hänellä on hieno liioittelun lahja: ”Isää voit lyödä vaikka tuolilla päähän ilman että se herää, mutta äidille riittää että yskäiset jossain Siperiassa, niin se kuulee.”

Vaikka Holdenin kipuilua on välillä tukala seurata, on Sieppari ruispellossa lämmin ja ihana kirja.

– Anne

 

catcherkuva: librarything.com

 

Petina Gappah: The Book of Memory (2015)

The last choice for the reading of our dear English speaking book club under the theme Africa in Fiction, as seen from the Inside and the Outside of the Continent ended to the very same country from where we started this year´s book readings: Rhodesia was the land in Doris Lessing´s the Grass is Singing, and now we ended our literal journey to Zimbabwe, once known as Rhodesia but since 1980 known as Zimbabwe. (Mind though that Zimbabwe had already announced its’ independence 15 years before).

Pettina Gappah´s “The Book of Memory” was published in 2015. It took six years for her to finish the story, after her breakthrough with her first short story collection “An Elegy for Easterly”. In “The Book of Memory”, she writes in English, yet adds, from time to time, some sentences in Shona, her first language.

The focus on the book lies on an albino woman, Memory, or Mnemosyne, who is imprisoned in Zimbabwean penitentiary, on a death row convicted of murdering a wealthy white man, also known as her adoptive father. She starts to write down her life story, and from early on, we come to learn that her life, as she recalls it, was turned upside down, not actually as a consequence of the death of Lloyd, but as a consequence of “a long-ago day in August when the sun seared my blistered face and I was nine years old and my father and my mother sold me to a strange man”.

This special feature or flashback of her life defines her life as who is now and how the reader interprets her life to be. Also, as due to her albino appearance, which means that she lacks skin pigment, she is somehow stigmatized by her surrounding society: she is considered to be an outsider with her special features.

Petina Gappah writes an intriguing novel, where plot is being developed in the dialogue between the present and the past. Some of our book club readers found this way of telling too complicated in its’ structure, but some did not mind too much. Also, some sentences expressed in Shona language was felt confusing as the lack of translation left the meaning untouched (unless the reader puts an effort to find a dictionary). Despite these few flaws, Gappah way of writing feels fresh. She  touches upon different social levels of the Zimbabwean society and gives some glimpses on the historical past. The personal tragedy in the story is almost too unbearable, but Gappah manages to write it down in a manageable voice.

-Marika

gappahphoto: Librarything.com

Salinger, J. D.: Räddaren i nöden

Till vårens sista bokcirkelträff med förbjudna böcker hade vi läst klassikern och kultromanen Räddaren i nöden. Boken utgavs ursprungligen 1951 och har lästs av generationer av ungdomar sedan dess. I USA uppfattades den som kontroversiell på grund av sitt språk som ansågs olämpligt och för att den behandlar ämnen som prostitution, sexualitet och minderårigas alkoholkonsumtion. På 1980-talet var boken samtidigt landets oftast censurerade bok och samtidigt den som näst oftast användes i undervisningen i de offentliga skolorna. Också i Finland har den funnits på många skolelevers boklistor.

Boken är skriven som en lång monolog och suger lätt med sig läsaren. Den handlar om en 17-årig yngling, Holden Caulfield, som just blivit relegerad från den internatskola han går på. Efter en händelserik kväll där han bland annat får veta att hans rumskamrat ska träffa en flicka, Jane, som Holden själv hyser starka känslor för, beslutar sig Holden för att lämna skolan genast. För att inte behöva vara hemma då föräldrarna får meddelandet från skolan tar han i stället in på hotell i New York och tillbringar de närmaste dagarna med att besöka nattklubbar och biografer, träffa personer som han inte egentligen gillar och drömma om Jane. Mycket av Holdens tankar kretsar kring sexualitet men som så ofta i den åldern är det mer prat än praktik. Rastlösheten och humörsvängningarna tyder på att han i dagens läge skulle få en bokstavsdiagnos.

Holden har upplevt en stor sorg i sitt unga liv. Hans bror Allie har dött i leukemi och Holden bär omkring på broderns gamla baseballhandske. Lillasystern Phoebe står honom mycket nära och också annars då han träffar på barn visar han sin mjuka sida. Hans starkaste aversion gäller hycklare av alla de slag. Både jämnåriga och vuxna upplever han ofta som falska medan barn har kvar sin oskuldsfullhet.

Själva bokens titel på engelska kommer från en missförstådd rad i en dikt av Robert Burns. Holden tror att texten lyder ”if a body catch a body coming through the rye”. Med detta som utgångspunkt föreställer han sig att han står i ett rågfält vid ett stup och fångar upp barn som hamnar för nära kanten. Det ska vara hans uppgift i livet. Därav den engelska titeln Catcher in the rye som på svenska blivit Räddaren i nöden.

I bokcirkeln diskuterade vi mycket de olika översättningarna av boken. En del av oss hade läst Hammars översättning från 1950-talet medan andra hade läst Östergrens översättning från 80-talet, som dessutom finns i en av Östergren själv reviderad version. Vi hade alltså tillgång till tre olika språkversioner. Ursprungstextens 50-talsslang och för tiden ganska grova språk hade i den första svenska översättningen dämpats en aning medan 80-talsupplagan gjorts ännu grövre än förlagan. Vissa formuleringar fick oss att dra på smilbanden.

Det var roligt att avsluta våren med en bok som alla hade gillat!

-Helena0_8190765874317170921

bild: boksampo.fi

Yaa Gyasi: Homegoing (2016)

Two half-sisters are born in Gold Coast (now known as Ghana) in the 1700s. The country is a British colony and the other sister, Effia, marries a British man, the governor of the Cape Coast Castle. The other sister, Esi, ends up in to the dungeon of the same castle to be taken away to America in a slave ship.

The second book in the spring term of the English-speaking Book Club was a very strong historical and fictional novel of Yaa Gyasi. It was very heavy stuff and had a lot of food for thought for our ”five o’clock tea  conversation”. It was very well written and I just couldn’t let it out of my hands.

The structure of the book is very simple. It follows two branches of a family tree through 300 years of African and African-American history. Every chapter is a story of a daughter or a son of the previous character. Other branch tells a story of a family in colonized West African country and the other is about people forced to be in slavery and their offspring in America. It’s like a collection of short stories connected to each other. In some stories the connection with the family is very strong and in some the characters don’t even know who their parents are and sadly the reader is the only one who knows the connection to the bloodline.

A man is a very cruel animal and it was not so easy to watch the photos from the dungeons in Cape Coast Castle and it’s ”door of no return”, one of the locations in the book.

Homegoing is a book about systematic racism and stealing human dignity. It’s about the time when human being was much more valuable merchandise than gold. Still it doesn’t feast with the nastiest details but leaves them haunting in reader´s mind. It’s full of misery but full of hope too. It’s a book about slavery but also about the world changing towards freedom and self-determination of every man and independence of a country. And it has some lovely magical realism in it too which makes it more enjoyable to read.

The strongest impact of this book is that it tells stories of individuals instead of stories about nations or big crowds. It’s like a history book but instead of telling about the years of the historical events or the names of the rulers, it gives names and faces to the individuals in the way that anyone can identify with their stories. It’s fiction but it feels very real. It’s an eye-opening approach to the history of African-American’s. It reveals why the prejudice and racism still exists and for example why American prisons are occupied with people with color.

In many of the short stories I wished to know more about the characters, although the fast cuts to the next generation were effective. Some characters were so strong that I could’ve just read the whole book about them.

Yaa Gyasi (born 1989) is a writer born in Ghana but has lived almost her whole life in USA. It’s hard to believe that Homegoing is her debut novel and we were wondering what she could write after this. I would recommend this to anyone who wants a bigger picture and other angle in our recent history, and want’s a book with the flavor of life.

-Hannuhomegoing

photo: librarything.com

Bandi: Anklagelsen

Till den andra träffen med temat förbjudna böcker läste bokcirkeldeltagarna boken Anklagelsen, som på pärmen har undertiteln Förbjudna berättelser från Nordkorea. Boken innehåller sju berättelser, som alla beskriver vanliga människors liv i ett minst sagt ovanligt samhälle.

Anklagelsen är en av de nyare böcker bokcirkeln har bekantat sig med, den gavs ut år 2014 och den svenska översättningen kom 2017. Man vet inte vem pseudonymen Bandi (som betyder Eldfluga) är. Manuskriptet till boken har smugglats ut ur Nordkorea av Bandis släkting. Bandi själv lever kvar i Nordkorea. Detta gör boken unik, aldrig tidigare har någon som fortfarande befinner sig inne i landet Nordkorea skildrat livsvillkoren där. Detta har naturligtvis också gett upphov till spekulationer om manuskriptets äkthet. I den svenska översättningen, utgiven av Natur & Kultur, säger förlaget ändå i efterordet: ”Vår slutsats är följande: trots att vi inte utom allt tvivel kan gå i god för författarens identitet och/eller manusets äkthet, tror vi att det som skildras i dessa berättelser är sant.”

Också i bokcirkeln diskuterade vi bokens tillblivelse. Ofta då det är fråga om sk. ögonvittnesskildringar, förekommer det spekulationer om huruvida det som skildras är ”sant” eller inte. Deltagarna var ändå benägna att tro på det som skildras i Anklagelsen. Och deltagarna var djupt skakade. Av att en familj blir deporterad för att de har gardiner som skiljer sig från de andra gardinerna i samma hus. Av att en man nekas besöka sin döende mor. Av att en familj anses vara fientlig mot Partiet för att en anfader av misstag tog död på en låda risplantor. Av att ingen går säker, angivare finns överallt. Och dessutom finns bl.a. grannskapsövervakare, kvarterets partiombud, distriktets partiombud, jidowon (funktionär med ansvar för politisk skolning och lojalitet) och Bowibu, den nationella säkerhetstjänsten.

Texten upplevdes som lätt att läsa, berättelserna flyter på kronologiskt, antalet personer är överskådligt (även om de koreanska namnen vållar visst huvudbry). Däremot var texten tung till sitt innehåll. För en del deltagare var Anklagelsen den första bok de läst om Nordkorea, medan några hade bekantat sig också med andra skildringar av det isolerade landet. Beskrivningarna av människornas liv berörde oss alla.

Vinterolympiaden i Pyeongchang i Sydkorea, och all den publicitet som också Nordkorea fått i det sammanhanget, gjorde att boken kändes speciellt aktuell. Detta var ändå ett helt omedvetet sammanträffande, som glatt överraskade den av idrott måttligt intresserade bokcirkeldragaren!

-Catharina

bandi

bild: Förlaget Natur & Kultur