Tode Emil : Gränsland

Emil Tode är pseudonym för Tõnu Õnnepalu

Õnnepalus stora genombrott efter tre poesiböcker, debutromanen Gränsland, utkom på estniska 1993 och översattes till svenska 1995. Det är fråga om 1990-talets mest översatta estniska bok, som också belönats med Baltiska rådets litterära pris.

Boken är skriven som korta bekännelsebrev till någon vid namn Angelo. Vi förstår att huvudpersonen har ett brott att bekänna men han förirrar sig alltid i annat – minnen från barndomen i en fattig öststat och observationer av hur hans landsmän beter sig i ett öppet Europa, närmare bestämt Paris, där berättaren befinner sig. Han är där för att översätta fransk poesi till sitt eget språk, men det lyckas inte. Språken är för olika. Han har haft en äldre, förmögen älskare, som han talar föraktfullt om. Ett starkt tema är utanförskapet, dels det geografiska och politiska, dels det sexuella. Boken bärs inte upp av intrigen, i stället av det vackra språket, av fantasier och idéer.

I bokcirkeln var vi överens om att språket var vackert och att man märker att författaren börjat som poet. I övrigt var vi alla mer eller mindre konfunderade. Huvudpersonen var vidrig och obehaglig. Vi funderade på om hans förhållande med den förmögna fransmannen skulle uppfattas som en parallell till de forna fattiga öststaternas förhållande till det öppna och rika väst.

Hade vi läst den tjugo år tidigare, då det politiska läget var ett annat och också homosexualitet var mera tabubelagt, hade vi kanske sett större förtjänster i den. Den fragmentariska berättarstilen och en massa osäkerhetsmoment – kunde man lita på berättaren, hur hängde saker och ting ihop, vad var egentligen sant?- gjorde att man som läsare hakade upp sig på dessa frågor i stället för att strunta i dem och njuta av det målande, poetiska språket.

Än en gång kunde vi konstaterade att vi läst en bok som vi utan bokcirkeln inte skulle ha läst…

-Helena

Tode

foto: biblioteket

Mainokset

Anja Snellman: Hudens tid

Till sin första träff i år har den svenska bokcirkeln läst Hudens tid av Anja Snellman (Anja Kauranen).  Boken Ihon aika, som den heter på finska, är skriven 1993 och översatt till svenska 1999. Boken har filmatiserats och även satts upp på teater.

Boken handlar i korthet om en mamma som ligger döende på långvården och hennes ena dotter som kommer och besöker och tar hand om henne.  Berättelsen är främst ur dotterns perspektiv men det finns kapitel där det är mammans ungdom kommer till tals. Dottern får vid mammans död redan på att hon har en äldre bortadopterad syster och det sätter i gång ett sökande i mammans förflutna och hur mamman blev den person hon blev. Sökandet tar sig formen av både sökande i den verkliga världen och dotterns egna spekulationer. Ämnen som behandlas är livet, sexualitet, döendet och döden, familjeförhållanden, alkoholmissbruk, misshandel och skam.

Berättelsen uppbyggd så att man aldrig får reda personernas namn, inte heller vet vem det är som talar i vilket kapitel eller stycke. Detta kan vara mycket förvirrande eftersom man ibland har läst nästan hela kapitlet till slut innan man vet vem det egentligen är som talar.

Boken är välskriven med ett beskrivande språk och det är en mycket bra översättning. Språket förmår väl att förmedla tankar och stämningar. Boken baserar sig till en del på författarens egen släkthistoria, vilket lägger till en dimension i läsningen.

Boken rekommenderas av damerna i bokcirkeln!

-Tove

Hudens tid & temugg

Foto: Tove Selkälä

 

Tea Obreht: Tigern i Galina

Den svenska bokcirkeln avslutade våren med att läsa Tigern i Galina, som belönats med Orangepriset 2011. Författaren är den i forna Jugoslavien födda, men numera i USA bosatta debutanten Tea Obreht.

Boken börjar med att den unga läkaren Natalia reser till ett barnhem på andra sidan den nya gränsen någonstans på Balkan för att vaccinera föräldralösa barn. Hon har just fått veta att hennes morfar, som stått henne mycket nära, har dött. Morfadern och Natalia brukade bland annat besöka djurparken i staden och i morfaderns ficka fanns alltid Djungelboken som var mycket viktig för honom. Denna ramberättelse är emellertid ganska tunn och huvudparten av boken upptas av två mytologiskt färgade historier, den ena om tigern och den så kallade tigerns hustru och den andra om den dödslöse mannen.

Tigern i fråga flyr när djurparken i Belgrad bombas av nazisterna. Den gömmer sig i bergen ovanför den lilla byn Galina, där Natalias morfar växer upp. Han fängslas av den fruktade tigern liksom av den dövstumma muslimska kvinna som matar tigern och av de misstänksamma byborna börjar kallas ”tigerns hustru”. Denna kvinna lever i ett grymt äktenskap där hon får utstå rått våld från makens sida, och får kanske något slags tröst av förhållandet till tigern. Hon blir den som byborna riktar all sin vrede mot och det får ödesdigra konsekvenser.

Den dödslöse mannen korsar morfaderns väg flera gånger. Han är oförmögen att dö och kommer att vinna morfaderns Kiplingbok i en vadslagning. Morfadern som är läkare försöker på ett rationellt sätt förklara mannens förmåga att överleva i de märkligaste situationer, men tvingas inse att allting inte går att förklara.

En annan händelse, där läkarens förnuft prövas, är den då en familj låter bli att söka medicinsk hjälp för sina barns sjukdom och i stället litar på att barnen ska bli friska när man följt rådet att gräva upp ett lik och begrava dess hjärta i en viss vägkorsning. Här kunde man tycka att författaren överskred det sannolikas gräns.

Bokcirkelns deltagare upplevde boken som ganska jobbig. Det största problemet var att ramberättelsen var så tunn och att berättelsen lämnade så många lösa trådar och obesvarade frågor. Materialet hade räckt till flera böcker. En intressant åsikt som framfördes var att om det splittrade intryck boken gav på något sätt skulle återspegla det splittrade Jugoslavien. Boken skrevs om ett land i upplösning. Sannolikheten för att författaren har släktingar som varit med om grymheter som så väl offer som förövare under krigen är ju också stor, läsaren vet inte vilka händelser i boken som eventuellt är en bearbetning av sådana trauman.

Det var ändå något som saknades, man kunde inte identifiera sig med någon eller relatera till händelserna och blev därför inte så engagerad som en bok med ett så viktigt tema, som vad krig och våld gör med mänskor, skulle ha förtjänat. Så här sammanfattar författaren konflikten i det forna Jugoslavien:

”När kampen har ett syfte – att befria en från något, att undsätta oskyldiga – finns det hopp om ett slut. Men när kampen syftar till att klarlägga något – när den handlar om ens namn, om platser som ens blod är förankrat i, om sambandet mellan ens namn och vissa landmärken eller händelser – finns det inget utom hat och den långa, långsamma följden av människor som livnär sig på det och matas med det, pedantiskt, av sina föregångare. Då är kampen ändlös.”

Språket i boken var fint och översättaren förtjänar en eloge. Vi väntar med intresse på vad en författare som vid så unga år kunnat prestera en så rik, om än splittrad, debutbok ännu kommer att skriva.

-Helena

tigern