Anja Snellman: Hudens tid

Till sin första träff i år har den svenska bokcirkeln läst Hudens tid av Anja Snellman (Anja Kauranen).  Boken Ihon aika, som den heter på finska, är skriven 1993 och översatt till svenska 1999. Boken har filmatiserats och även satts upp på teater.

Boken handlar i korthet om en mamma som ligger döende på långvården och hennes ena dotter som kommer och besöker och tar hand om henne.  Berättelsen är främst ur dotterns perspektiv men det finns kapitel där det är mammans ungdom kommer till tals. Dottern får vid mammans död redan på att hon har en äldre bortadopterad syster och det sätter i gång ett sökande i mammans förflutna och hur mamman blev den person hon blev. Sökandet tar sig formen av både sökande i den verkliga världen och dotterns egna spekulationer. Ämnen som behandlas är livet, sexualitet, döendet och döden, familjeförhållanden, alkoholmissbruk, misshandel och skam.

Berättelsen uppbyggd så att man aldrig får reda personernas namn, inte heller vet vem det är som talar i vilket kapitel eller stycke. Detta kan vara mycket förvirrande eftersom man ibland har läst nästan hela kapitlet till slut innan man vet vem det egentligen är som talar.

Boken är välskriven med ett beskrivande språk och det är en mycket bra översättning. Språket förmår väl att förmedla tankar och stämningar. Boken baserar sig till en del på författarens egen släkthistoria, vilket lägger till en dimension i läsningen.

Boken rekommenderas av damerna i bokcirkeln!

-Tove

Hudens tid & temugg

Foto: Tove Selkälä

 

Célestine Vaite: I kloka kvinnors sällskap

Célestine Hitiura Vaite föddes på Tahiti 1966 och växte upp under fattiga förhållanden som dotter till en ensamförsörjande kvinna. I barndomen var hon omgiven av traditionell berättarkonst. Den franska litteraturen blev hon bekant med efter att ha fått stipendium till en förnäm flickskola i huvudstaden Papeete.

Materena, huvudpersonen i Célestine Vaites böcker, föddes vid köksbordet när Vaite väntade sitt tredje barn. Hon hade flyttat till Australien med sin australiensiske man och kände sig sjuk av hemlängtan. Hon började skriva på sitt nya språk, engelska. Hon skrev novellen ”The electricity man”.

Berättelsen hämtade hon från sin barndom i det tätt befolkade bostadsområdet nära flygplatsen på Tahiti. Hennes mamma var ensamstående fyrabarnsmor i ett hus där blommorna och växtligheten, precis som i övriga grannskapet, fick dölja hål och blessyrer. När elräkningen varit obetald för länge kom elverksmannen och stängde av. Modern brukade gömma sig bakom en av sina färgglada gardiner. – Jag sa till henne att hon skulle skälla i stället men hon skämdes. När jag skrev återupprättade jag min mamma, jag lät henne bråka.

Vaites första bok, Breadfruit, (inte översatt till svenska) handlar liksom novellen om kvinnan Materena, som försörjer sig som städerska, men har en stark stolthet och resolut handlingskraft som ger hennes tillvaro flyt trots fattigdomen. Hon är gift, i motsats till förebilden Célestes mor, men betraktar välvilligt män som mer eller mindre opålitliga barn. Boken har rönt stor uppskattning, och vann på Tahiti Prix Litteraire des Etudiants. Efterföljaren I kloka kvinnors sällskap har blivit nominerad för det brittiska litterära priset Orange Prize. Trilogins tredje del heter Tiare.

”I kloka kvinnors sällskap”, bokcirkelns aprilbok, är alltså den andra romanen om Materena, städerskan som gör allt för att hennes dotter ska få en utbildning. Hon investerar i ett dyrt uppslagsverk och låter barnen slippa hushållsarbete så länge de läser i stället. Om de är vetgiriga får de kakor. Det är en berättelse som på många sätt ligger nära Célestine Vaite själv. – Materena är delvis min mamma, delvis jag själv, det känns som om jag känner henne utan och innan.

Bokcirkelns deltagare hade speciellt fäst sig vid mansbilden i boken. Männen är ansvarslösa och lata. Man hade gärna läst någon annan bok av en tahitier för att få jämförelsestoff. Är det verkligen så här det går till? Tyvärr är det tunnsått med tahitiska författare, Vaite rekommenderar Chantal Spitz (på engelska finns Island of Shattered Dreams) och Flora Devatine, båda kvinnliga tahitier och författare som skriver på franska.

Även om könsrollerna känns främmande för en nutida finländsk läsare, är de råd kvinnorna i boken för vidare till följande generation förvånansvärt okonventionella, så som ”Gift dig inte förrän du har åtminstone ett barn med din man. Barn är den svåraste prövningen i ett pars liv.” Väldigt humoristiskt kändes rådet att man för att bli av med oönskade gäster utan att såra dem ska sopa runt fötterna på dem. Tröskeln att bli sårad kanske är högre på Tahiti än i Finland. Föreställ er reaktionen hos finländska gäster om värdinnan kom dragande med dammsugaren…

Tidsanvändningen i boken var något som vi också fäste oss vid. Materena hade en massa ”kusiner” och varje gång hon stötte på dem skulle det utbytas artighetsfraser och nyheter. Ibland undrade man hur hon överhuvudtaget hann med annat när varje butiksbesök och andra ärenden drog ut på tiden på grund av alla kusinsamtal. Även i övrigt har man få hemligheter och ingen lämnas ensam med sina problem.

En ordlista i slutet av boken med förklaring på de franska och andra främmande orden som förekom hade varit önskvärd.

-Helena

vaite

Bild: Boksampo.fi