Laura Restrepo: För många hjältar

Temat för bokcirkeln i höst är sydamerikanska författare. Först i turen stod colombianskan Laura Restrepo och hennes roman För många hjältar (2012). Boken handlar om Lorenza som tillsammans med sin artonårige son Mateo reser till Argentina för att försöka få kontakt med Mateos far Ramón som de inte träffat på 16 år. Som unga var Lorenza och Ramón med i den underjordiska motståndsrörelsen i Argentina. De hade täcknamn, hemliga möten och levde i ständig fara för att bli gripna. När det politiska läget förändrades, flyttade de till Lorenzas hemland Colombia. När det som förenat dem, den politiska kampen och den ständiga faran, var över fanns det inget som band dem samman. Förhållandet gick i kras och Mateo växte upp med bara ena föräldern. Nu vill han veta mera om sin far. Var han en hjälte, en beundransvärd rebell eller en tragisk figur? Och varför har han inte sökt upp sin son under alla dessa år?

Romanen rör sig på tre tidsplan samtidigt. Vi har nutid, då Lorenza och Mateo reser till Buenos Aires för att leta efter Ramón. I det förflutna återupplever vi dels den mörka episoden då Mateo blev bortförd av Ramón och Lorenza inte visste var deras lilla son befann sig, dels återberättas Lorenzas och Ramóns kärlekshistoria och första tid tillsammans.

Snart efter separationen tar Ramón sonen på något som ska vara en veckoslutsutflykt. Innan veckoslutet är över skickar han ett brev där han berättar att han tagit sonen för gott. Som läsare vet vi att sonen återlämnades men vi vet inte hur. Det här är det egentliga spänningsmomentet i boken. Trots att den behandlar farlig underjordisk verksamhet under politisk diktatur är det detta familjedrama som för handlingen framåt. När vi äntligen i slutet av boken kommer till upplösningen av kidnappningsdramat fångar boken sin läsare på ett helt annat sätt än i beskrivningen av både nutid och politisk verksamhet.

Bokcirkelns deltagare hade väntat sig en bok om i första hand den politiska kampen och blev förvånade över att det var familjerelationerna som stod i fokus. De flesta upplevde också berättarstilen som alltför konstaterande och lakonisk för att man skulle fångas av den och bli intresserad. Författaren tillämpar den stil hon beskriver i boken på sidan 230, där journalisten Lorenza inser hur hon ska skriva det här kapitlet av sin historia: Utan hjältar, utan adjektiv, utan slagord. I ett dämpat tonläge. Utan att gå djupare inpå händelserna, för att i stället återge på sin höjd deras ekon…

Förhållandet mellan modern och sonen var utförligt analyserat medan man inte riktigt fick något grepp om Ramón. Lorenza får, som så många andra föräldrar, inse att hennes erfarenheter helt tycks sakna relevans för den egna sonen.

I en kommentar i bokens inledning förklarar översättaren hur han kommit till beslutet att översätta argentinsk spanska med danska i motsats till den colombianska spanskan, som motsvarar standardspanskan, som talas av Lorenza och Mateo. Det kändes för läsarna som en alltför drastisk lösning som tog uppmärksamheten från själva innehållet.

De flesta i bokcirkeln kunde konstatera att de har stora luckor i kunskaperna om Sydamerika och att höstens böcker förhoppningsvis fyller dem till en del. För många hjältar rörde sig ändå mestadels på det personliga planet så hoppet ställs till följande böcker!

-Helena

Foto: Boksampo.fi