Ngugi wa Thiong’o: Grain of Wheat (1967)

”The last five hundred years of European contact with Africa produced a body of literature that presented Africa in a very bad light and now the time has come for Africans to tell their own stories”, as Chinua Achebe, who has been considered as a forefather of modern African literature, writes in the preface of “A Grain of Wheat” by Ngugi wa Thiong’o (in the edition from 2012). The book was written originally in 1967, but since then the author has edited some parts for later version. At the book club, we all had our own, different editions, but could not come up with the idea of the parts that have been modified.

Ngugi wa Thiong’o’s acclaimed position as a rewarded Kenyan author gave some high expectations for the content of the book. Undoubtedly the theme of the book –  the wake of the Mau Mau rebellion and Kenya being just on the verge of gaining the independency from Britain  in the early 1950´s – has defined it to be one of the most important works that has witnessed Kenya´s process of becoming an independent country. There are heroic actions and heroic characters among the oppressed in the book, but that is only a one side of the harsh reality.

A heroic character is Mugo, a hardworking peasant, who once as an orphan boy was raised by her drunkard aunt, is a man who is appreciated by his society. He is living alone, and seems to be content with his somewhat unsocial way of living. As he once stands to defend a fellow village woman against a policeman, he gains the status of a hero. This equals with the status that once had belonged to a man called Kihika; him who had understood the importance of resisting the colonial power and violence. Another important character in the story is Gikonyo, a husband to Kihika´s sister, who also shows a lots of courage through his resistance.

One of the defining questions for the reading of the book could be formulated as “what or whose is the voice in the book”?  It was easy to see that the voice belongs mainly to the repressed, who are fighting against tyranny and authority which equals with the white male patriarchy of the colonialists.
The voice in Ngugi´s text is very masculine, as well. We do hear some women voices (eg.Mumbi´s), but the story is mainly focusing to the world of men. Men are pondering what is the responsibility of a man to himself and what is the responsibility to the community that surrounds us. We also wanted to raise a theme of “a hero versus a traitor”; how delicate and fine is the line between these two human features. And how easily features such as silence and inarticulateness can be interpreted as depth and courage of human nature.

Due to a lack of female voices, the book was unfortunately felt a bit outdated. A classic in the genre of African literature, however…

-Marikagrain of wheat                                                              foto: librarything.com

Mainokset

Emmi Itäranta: Minnet av vatten

Minnet av vatten (Teemestarin kirja) handlar om 17-åriga Noria Kaitio som i bokens början går i lära hos sin far för att bli temästare.

Boken utspelar sig någon gång i framtiden och det har skett stor klimatologiska och geografiska förändring under de senaste århundradena. Havsvattnet har stigit och tagit över en stor del av markområdena och samtidigt råder det stor brist på färskvatten. Det vatten som finns behärskas och ransoneras hårt av staten Nya Qian som har tagit över hela Europa. Vattenransonering och lagen upprätthålls med hårda militära medel.

Som temästare har Norias familj kunskap om en dold källa som förser dem och tehuset med färskt källvatten. Nu har militären fått misstankar om källans existens och gör allt vad de kan för att hitta den. Vi möter olika personer i Norias omgivning och ser hur de påverkar hennes liv och de val hon gör.

Bokens språk är vackert och översättningen mycket välgjord. Författaren lämnar mycket i texten öppet och låter t.ex. läsaren själv dra sina slutsatser om vad som har hänt för att världen nu är i det skick den är. Boken går framåt i långsam takt och det är ganska skönt att läsa en sådan berättelse emellanåt.

Detta finns egenheter i bokens röda tråd, men det är ingenting som man som läsaren fäster någon större vikt på. Berättelsen dra läsaren med sig av bara farten och man vill läsa vidare.

Bokcirkeln rekommenderar boken varmt.

-Toveminnet av vatten                                                        Bild: Boksampo.fi

 

Nadine Gordimer: Julys folk

Temat för vårens bokcirkel är förbjudna böcker. Till den första träffen hade vi läst Nadine Gordimers Julys folk (utkom på engelska 1981, svenska 1982) som varit förbjuden i två repriser, först bannlystes den av apartheid-regimen men senare när maktfördelningen förändras ansågs den intressant nog vara både rasistisk och nedlåtande.

Vi får ingen mjuklandning eller introduktion till händelseförloppet i boken. Ett inbördeskrig har brutit ut i Sydafrika och vi befinner oss några år framåt i tiden. Familjen Smales har inte flytt fältet, som så många andra vita utan undkommer striderna genom att följa med sin svarte tjänare July till hans hemby i bushen. När boken börjar har de redan installerats i Julys mors lerhydda, som är inredd med en järnsäng för föräldrarna och bilsäten för barnen. Golvet är trampad jord och gödsel, taket av halm och framför dörröppningen hänger säckväv. Kontrasten till det gamla livet är enorm.

I stamsamhället förskjuts alla perspektiv. Några referensramar finns inte längre. Familjen Smales mister den privilegierade ställning som de vant sig vid, medan den tidigare så undergivne July får ny myndighet och makt bland de sina. Samspelet mellan huvudpersonerna förändras, alla söker sin plats i den nya situationen. Det är på mannen i familjen, arkitekten Bam Smales, förändringen märks bäst. I Johannesburg var han som vit sydafrikan en man med politisk och social status, en man att räkna med. Satt ur sitt sammanhang i bushen, har han förlorat sin sociala funktion som familjeförsörjare, make och far. Bam och hustrun Maureen har slutat tänka på varandra som makar. Barnen tyr sig snart till July och hans folk. De börjar snart lära sig språket och härmar de andra barnens sätt att vara och röra sig. Man kan kanske tycka att barnens anpassning till den nya vardagen går förvånansvärt smärtfritt.

Bokcirkeldeltagarna upplevde att personskildringen i boken var väldigt ytlig och att man inte fick någon egentlig uppfattning om personerna. Samtidigt kan detta ha varit ett medvetet grepp av författaren. Familjen Smales förstår ju inte vad byborna säger och kan därför inte få någon djupare uppfattning om dem. Läsaren får känna sig lika utanför som den vithyade familjen. Samtidigt är familjemedlemmarna själva förvirrade i sina nya roller och i sitt fullständiga beroende av Julys välvilja och lojalitet.

Språket kännetecknas av långa meningar och många inflikade parenteser. Det kunde kännas lite jobbigt att läsa. I en recension skriven av en person född i Afrika kan man läsa att Gordimers språk, åtminstone på engelska, har naturlig afrikansk rytm.

Lika tvärt som boken började, slutar den med att Maureen springer mot en helikopter som landar i bushen. Hon vet inte mot vem hon springer, kommer hon att möta svarta eller vita, vänner eller fiender. Läsaren lämnas i ovisshet om hur det går för Maureen och resten av familjen.

I bokcirkeln diskuterade vi hur tidlösa bokens teman är. Man kan se paralleller till de förändrade maktstrukturerna i den situation invandrare ofta hamnar, där mannen mister sin tidigare naturliga auktoritet. En annan aktuell fråga är det utanförskap bristen på språkkunskaper för med sig. Julys folk gav inte som berättelse upphov till starka känslor men den ledde till intressanta diskussioner i bokcirkeln.

-Helena Julys folk

Bild: Boksampo.fi

 

Jari Tervo: Suomemme heimo (2001)

Marraskuussa lukupiirissä kysyttiin: Onko monialaluusereista lukeminen kiinnostavaa?

Tervon kirja ärsytti. Sitä oli vastenmielistä lukea. Siinä oli liikaa typerää kohellusta ja väkivaltaa. Kirjan (ja Tervon) ylenpalttinen nokkeluus rasitti. Tarinan kiemuroita kuljetetaan läkähdyttävällä vauhdilla. Kirja, jolla on ADHD. Tuli ikävä suvantokohtia.

Tervon kirja kertoo muukalaisvihamielisyydestä. “Kirjan Raappana-hahmon perustelut muukalaisvihamielisyydelle ovat täsmälleen sellaisia, joita löytää nykyään mistä tahansa suomalaisista nettikeskustelusta”, Tervo toteaa Ylen 101 kirjaa -sarjan haastattelussa.

Raappana on yksi Tervon monialaluusereista. Kiihkeästi muukalaisia ja vihreitä vastustava vanha mies. Sokea mies monella tapaa. Mutta ei hänkään ole vain yhtä. Kirjassa kuvataan Raappanan ja hänen vaimonsa välistä rakkautta kauniisti. Kirjassa on paljon rakkautta ja sen eri ilmentymien kaipuuta.

Tervo nivoo taitavasti yhdenpäivänromaanin kaikki osat yhteen. Tapahtumien keskipisteessä on lastenvaunuissa uinuva piltti, jota kuskataan pitkin Rovaniemeä arktisen hulluuden vimmassa, ja joka kirjan lopussa kellii isoisänsä sylissä. Suomemme heimon uusi jäsen.

Jos ikinä on kirjan viimeinen lause ollut tärkeä, niin tässä.

– Anne

Suomemme heimo

Kuva: Kirjasampo.fi

Doris Lessing: The Grass is singing (1950)

The Grass is singing, the debut novel by Doris Lessing, was first published in 1950, soon after Lessing had left Africa for Europe. Doris Lessing was born in Persia, but spend the most part of her young years in Rhodesia (Nowadays Zimbabwe), until at the age of 30, she decided to move to England with her son. The book was published in Europe as well as in America, and the impacts of this publishing was not left unnoticed: in 1956 the Rhodesian government declared their decision and claimed her right to return to the country.

It was a good decision to start the season on African literature with this novel. The book clubbers seemed to enjoy the reading. The structure of the book, namely the order of the events is memorable. The start of the story has a features of detective story, but the flow is gradually changing into a compelling drama, where events follow after another, yet the pace of life in the story is starting to slow down. Towards the end, the pace of the narration seems to be coming to a standstill.

Lessing has an incredibly subtle way of depicting the atmosphere of African countryside of the late 1940’s. She sees the colours, she conveys the abundance of nature’s phenomena. The wife of Dic, Mary, once a city girl, is now living in the countryside and is set at the mercy of the unpredictable changes of the seasons. Her previous social life in the office has been replaced by home which for her is only an uncomfortable shack and the nature around her does not provide any stimulus. The novel deals with the issues such as opression, heat, isolation, repressed sexuality, and the tensions between white and black people. A highly recommended book for anyone who wants to read a psychological novel set in the early years of racial segregation.

-Marika

                                                 0062294997.01._SX450_SY635_SCLZZZZZZZ_

                                                                 foto: Librarything.com

Kerttu Vuolab: Valon airut

Syksyn toinen lukupiirikirja oli Lappi-kirjallisuuspalkinnon voittanut saturomaani Valon airut. Saamelaiskirjailija Kerttu Vuolab on kirjoittanut jo pitkään, mutta suomenkielisille lukijoille hän on todennäköisesti tuntemattomampi.

Kuten tavallista, kirja jakoi lukupiiriläisten mielipiteitä. Kirjaa kuvattiin mm. adjektiiveilla pakahduttava, hurmaava, vaikea, sekava, raskas. Yksi adjektiivi kuitenkin oli lähes kaikilla sama ja se oli tärkeä. Kerttu Vuolab on tehnyt kulttuuriteon tallentaessaan kirjaansa saamelaista kansanperinnettä ja tarinoita, jotka aiemmin ovat siirtyneet jälkipolville lähinnä suullisesti.

Kirjan rakenne, jossa on useita tasoja, vaikeutti lukemista ja vaikeat saamenkieliset sanat ja nimet sekoittivat lukijaa. Onneksi kirjan lopussa on pieni sanasto, joka avaa sanojen merkitystä. Tarinan väliin sijoitetut lyhyet tarinat esim. sääsken merkityksestä saivat kiitosta. Samoin kehuttiin kirjassa esitettyä saamelaista maailmanselitystä. Arveltiin, että tämä kirja olisi parhaimmillaan ääneen luettuna esimerkiksi lapsille. Mahdollisesti kirjaa myös saamelaiskouluissa paljon luetaan.

Saamelaista kirjallisuutta käännetään suomeksi harmittavan vähän. Toivon mukaan kustantajat innostuvat kääntämään jatkossa enemmän kirjoja suomeksi. Kirjallisuus on kuitenkin hyvä tapa tutustua vieraisiin kulttuureihin ja epäilemättä kovin monen suomalaisen tietämys tästä alkuperäiskansasta on kovin ohut.

-Heidi
valon airut                                                              Kuva: Kirjasampo.fi

Tommi Kinnunen: Där vägarna möts

Höstens andra bok i bokcirkeln var skriven av en debutant och dessutom Finlandiaprisnominerad, Tommi Kinnunens Där vägarna möts.

Kinnunen har i en intervju talat om sin fiktion som ett svar på den finska riksdagsdebatten om samkönade äktenskap. Han upprördes av ett uttalande från en sannfinländare som såg samkönade äktenskap som en skymf mot de finska krigsveteranerna. ”Alla deltog i kriget, det var inte så att de homosexuella stannade hemma. Jag tänkte att nu måste jag skriva om en krigshjälte som är bög.”

”Där vägarna möts” är ett vägskäl i en liten by i norra Finland. Till den här byn anländer 1895 en nyutbildad barnmorska, Maria, som inte är rädd för att gå sina egna vägar. Hon får kämpa för att vinna respekt inför den gamla tidens jordemödrar och konservativa uppfattningar kring barn och barnafödande men hennes styrka och skicklighet i yrket ger respekt och samhällsställning. Hon föder en dotter utan att vara gift, och också dottern Lahja kommer att föda ett barn utanför äktenskapet.

Romanens barnmorska är inspirerad av författarens pappas mormor, den första riktiga barnmorskan i Tommi Kinnunens uppväxtstad Kuusamo, och av de många historierna om hennes liv. Perspektivet i boken är först barnmorskans, sedan i tur och ordning dottern Lahjas, dennas svärdotter Kaarinas och till sist Onnis. Onni är gift med Lahja men bringar inte den lycka i hennes liv som hon drömt om. Förgäves får hon knacka på hans dörr om nätterna och in i det sista försöker hon tiga om hans hemliga dubbelliv. Svärdottern Kaarina bränner upp det bevis i form av ett brev hon hittar på vinden så hennes man Johannes inte behöver få veta sanningen om sin far.

Berättargreppet föll inte alla bokcirkeldeltagare i smaken. Man hade velat få följa samma personer längre in i handlingen och gillade inte att perspektivet byttes. Inte heller hoppandet mellan olika tidsskeden föll i god jord. Andra gillade däremot författarens metod att vara sparsam med förklaringar och bakgrunder och att personerna hamnar i olika situationer men att beskrivningen avbryts innan läsaren hunnit se följderna. Via de olika perspektiven och berättelserna som överlappar varandra har man när man nått slutet av boken en helhetsbild av familjens historia. Men mycket lämnas osagt, precis som kutymen är hos familjen som beskrivs.

Kännetecknande för debutverk brukar vara att de skildrar författarens utveckling. I det här fallet koncentrerar sig verket däremot på hur dåliga vi under generationernas lopp varit att stå ut med annorlundaskap. Olikhet är skamligt och ska till vilket pris som helst gömmas och tigas ihjäl. Inte heller bekymmer överlag diskuterades, man delade inte bördan med sina närmaste. Priset är ensamhet.

Bokcirkeldeltagarna tyckte att bokens händelser var för jobbiga, det hände just ingenting positivt. Här fanns ingenting av den framtidsoptimism som präglades åtminstone södra Finland under 50- och 60-talen. Efter evakueringen fick folket återvända till nedbrända byar och starta från noll. Krigets hemskheter präglade livet ännu länge. Vi får följa med Finlands utveckling; under fyrtiotalet byggs byn upp ur brandruinerna, under femtiotalet bygger familjen ett sommarhus, sextiotalet gör entré med kylskåp, TV och lego-byggsatser. Parallellt får vi möta en stundtals omänskligt hård social kontroll i den lilla byn och ett glädjelöst gudstjänstliv med fruktan för de eviga straffen.

Förundran väckte författarens förmåga att beskriva kvinnoliv så bra. Men de mest sympatiska personerna i boken är ändå män – Onni och hans son Johannes.

-Helena

Bild: Boksampo.fi