Tommi Kinnunen: Där vägarna möts

Höstens andra bok i bokcirkeln var skriven av en debutant och dessutom Finlandiaprisnominerad, Tommi Kinnunens Där vägarna möts.

Kinnunen har i en intervju talat om sin fiktion som ett svar på den finska riksdagsdebatten om samkönade äktenskap. Han upprördes av ett uttalande från en sannfinländare som såg samkönade äktenskap som en skymf mot de finska krigsveteranerna. ”Alla deltog i kriget, det var inte så att de homosexuella stannade hemma. Jag tänkte att nu måste jag skriva om en krigshjälte som är bög.”

”Där vägarna möts” är ett vägskäl i en liten by i norra Finland. Till den här byn anländer 1895 en nyutbildad barnmorska, Maria, som inte är rädd för att gå sina egna vägar. Hon får kämpa för att vinna respekt inför den gamla tidens jordemödrar och konservativa uppfattningar kring barn och barnafödande men hennes styrka och skicklighet i yrket ger respekt och samhällsställning. Hon föder en dotter utan att vara gift, och också dottern Lahja kommer att föda ett barn utanför äktenskapet.

Romanens barnmorska är inspirerad av författarens pappas mormor, den första riktiga barnmorskan i Tommi Kinnunens uppväxtstad Kuusamo, och av de många historierna om hennes liv. Perspektivet i boken är först barnmorskans, sedan i tur och ordning dottern Lahjas, dennas svärdotter Kaarinas och till sist Onnis. Onni är gift med Lahja men bringar inte den lycka i hennes liv som hon drömt om. Förgäves får hon knacka på hans dörr om nätterna och in i det sista försöker hon tiga om hans hemliga dubbelliv. Svärdottern Kaarina bränner upp det bevis i form av ett brev hon hittar på vinden så hennes man Johannes inte behöver få veta sanningen om sin far.

Berättargreppet föll inte alla bokcirkeldeltagare i smaken. Man hade velat få följa samma personer längre in i handlingen och gillade inte att perspektivet byttes. Inte heller hoppandet mellan olika tidsskeden föll i god jord. Andra gillade däremot författarens metod att vara sparsam med förklaringar och bakgrunder och att personerna hamnar i olika situationer men att beskrivningen avbryts innan läsaren hunnit se följderna. Via de olika perspektiven och berättelserna som överlappar varandra har man när man nått slutet av boken en helhetsbild av familjens historia. Men mycket lämnas osagt, precis som kutymen är hos familjen som beskrivs.

Kännetecknande för debutverk brukar vara att de skildrar författarens utveckling. I det här fallet koncentrerar sig verket däremot på hur dåliga vi under generationernas lopp varit att stå ut med annorlundaskap. Olikhet är skamligt och ska till vilket pris som helst gömmas och tigas ihjäl. Inte heller bekymmer överlag diskuterades, man delade inte bördan med sina närmaste. Priset är ensamhet.

Bokcirkeldeltagarna tyckte att bokens händelser var för jobbiga, det hände just ingenting positivt. Här fanns ingenting av den framtidsoptimism som präglades åtminstone södra Finland under 50- och 60-talen. Efter evakueringen fick folket återvända till nedbrända byar och starta från noll. Krigets hemskheter präglade livet ännu länge. Vi får följa med Finlands utveckling; under fyrtiotalet byggs byn upp ur brandruinerna, under femtiotalet bygger familjen ett sommarhus, sextiotalet gör entré med kylskåp, TV och lego-byggsatser. Parallellt får vi möta en stundtals omänskligt hård social kontroll i den lilla byn och ett glädjelöst gudstjänstliv med fruktan för de eviga straffen.

Förundran väckte författarens förmåga att beskriva kvinnoliv så bra. Men de mest sympatiska personerna i boken är ändå män – Onni och hans son Johannes.

-Helena

Bild: Boksampo.fi

Mainokset

Vastaa

Täytä tietosi alle tai klikkaa kuvaketta kirjautuaksesi sisään:

WordPress.com-logo

Olet kommentoimassa WordPress.com -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Google+ photo

Olet kommentoimassa Google+ -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Twitter-kuva

Olet kommentoimassa Twitter -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Facebook-kuva

Olet kommentoimassa Facebook -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

w

Muodostetaan yhteyttä palveluun %s