Tea Obreht: Tigern i Galina

Den svenska bokcirkeln avslutade våren med att läsa Tigern i Galina, som belönats med Orangepriset 2011. Författaren är den i forna Jugoslavien födda, men numera i USA bosatta debutanten Tea Obreht.

Boken börjar med att den unga läkaren Natalia reser till ett barnhem på andra sidan den nya gränsen någonstans på Balkan för att vaccinera föräldralösa barn. Hon har just fått veta att hennes morfar, som stått henne mycket nära, har dött. Morfadern och Natalia brukade bland annat besöka djurparken i staden och i morfaderns ficka fanns alltid Djungelboken som var mycket viktig för honom. Denna ramberättelse är emellertid ganska tunn och huvudparten av boken upptas av två mytologiskt färgade historier, den ena om tigern och den så kallade tigerns hustru och den andra om den dödslöse mannen.

Tigern i fråga flyr när djurparken i Belgrad bombas av nazisterna. Den gömmer sig i bergen ovanför den lilla byn Galina, där Natalias morfar växer upp. Han fängslas av den fruktade tigern liksom av den dövstumma muslimska kvinna som matar tigern och av de misstänksamma byborna börjar kallas ”tigerns hustru”. Denna kvinna lever i ett grymt äktenskap där hon får utstå rått våld från makens sida, och får kanske något slags tröst av förhållandet till tigern. Hon blir den som byborna riktar all sin vrede mot och det får ödesdigra konsekvenser.

Den dödslöse mannen korsar morfaderns väg flera gånger. Han är oförmögen att dö och kommer att vinna morfaderns Kiplingbok i en vadslagning. Morfadern som är läkare försöker på ett rationellt sätt förklara mannens förmåga att överleva i de märkligaste situationer, men tvingas inse att allting inte går att förklara.

En annan händelse, där läkarens förnuft prövas, är den då en familj låter bli att söka medicinsk hjälp för sina barns sjukdom och i stället litar på att barnen ska bli friska när man följt rådet att gräva upp ett lik och begrava dess hjärta i en viss vägkorsning. Här kunde man tycka att författaren överskred det sannolikas gräns.

Bokcirkelns deltagare upplevde boken som ganska jobbig. Det största problemet var att ramberättelsen var så tunn och att berättelsen lämnade så många lösa trådar och obesvarade frågor. Materialet hade räckt till flera böcker. En intressant åsikt som framfördes var att om det splittrade intryck boken gav på något sätt skulle återspegla det splittrade Jugoslavien. Boken skrevs om ett land i upplösning. Sannolikheten för att författaren har släktingar som varit med om grymheter som så väl offer som förövare under krigen är ju också stor, läsaren vet inte vilka händelser i boken som eventuellt är en bearbetning av sådana trauman.

Det var ändå något som saknades, man kunde inte identifiera sig med någon eller relatera till händelserna och blev därför inte så engagerad som en bok med ett så viktigt tema, som vad krig och våld gör med mänskor, skulle ha förtjänat. Så här sammanfattar författaren konflikten i det forna Jugoslavien:

”När kampen har ett syfte – att befria en från något, att undsätta oskyldiga – finns det hopp om ett slut. Men när kampen syftar till att klarlägga något – när den handlar om ens namn, om platser som ens blod är förankrat i, om sambandet mellan ens namn och vissa landmärken eller händelser – finns det inget utom hat och den långa, långsamma följden av människor som livnär sig på det och matas med det, pedantiskt, av sina föregångare. Då är kampen ändlös.”

Språket i boken var fint och översättaren förtjänar en eloge. Vi väntar med intresse på vad en författare som vid så unga år kunnat prestera en så rik, om än splittrad, debutbok ännu kommer att skriva.

-Helena

tigern

Mainokset

Vastaa

Täytä tietosi alle tai klikkaa kuvaketta kirjautuaksesi sisään:

WordPress.com-logo

Olet kommentoimassa WordPress.com -tilin nimissä. Log Out / Muuta )

Twitter-kuva

Olet kommentoimassa Twitter -tilin nimissä. Log Out / Muuta )

Facebook-kuva

Olet kommentoimassa Facebook -tilin nimissä. Log Out / Muuta )

Google+ photo

Olet kommentoimassa Google+ -tilin nimissä. Log Out / Muuta )

Muodostetaan yhteyttä palveluun %s